Aftonbladet – 3 november 1871, sida 2

prida skepp öfver hela verlden. Premier-! ninistern förklarade, att man allmänt vorel ;nse, att dena engelska flottan är den mäktisaste, som flyter på hafvet. Han lyckön-: skade landet till upphäfvandet af säljbara officersgrader, hvilket af honom betecknades som ett stort framsteg för armen. Höstmatövrerna vid Aldershott hade gifvit dervid närvarande utländska officerare anledning att yttra sig med stor beundran om de engelska trupperna. Med afseende på frågan om öfverhusets reorganisation förklarade Gladstone visserligen, att en sådan åtgärd vore nödvändig, men att man icke finge gå för brådskande till väga. Rörande arbetarfrågan, mnedgaf Gladstone, att om man också redan gjort mycket i detta hänseende, återstode lock ännu mycket att göra. Han ville emeljertid varna folket att öfverlemna ät sig tomma llosioner. Han var för sin del öfvertygad, att lösningen af den sociala frågan framför allt berodde på den individuellå verksamheten och på folkets ansträngningar. Såsom vi ofvan anmärkt sysselsatta si ministern endast med den inre politiken oc lemnade helt och hållet åsido den engelska regeringens uppfattning och åtgöranden hvad den yttre politiken angår. I den tyska riksdagen, som hittills blott sysselsatt sig med frågor af mera underordnadt intresse, har dock i förra veckan behandlats en sak af mer än vanlig betydelse, nemligen regeringens förslag om upprättandet af en gemensam tysk krigskassa på 40 millioner thaler. Bland talarne yttrade sig blott Löwe från Calbe) på fortsehrittspartiots vägnar och en baierske deputeraden Greil (af centrumartiet) emot förslaget, hvaremot de fleste leJarno af de liberala mellanpartierna (grefve Bethusy-Huc, Hirschberg, Blankenburg, Micquel m. fl.) med värme understödde regeringen. Löwe erinrade om, att den preussiska krigskasgan hade blifvit upprättad på en tid (under konung Fredrik Wilhelm I), då man ansåg sig icke kunna göra något bättre med sina penningar än att skrinlega dem och gräfva ned dem när en fara hotade. Under nuvarande kulturförhåilanden vore det deremot enfaldigt att låta en summa af 40 mill. thlr ligga såsom dödt kapital och låta de skattskyldige betala de två mill. thir, som de kunde inbringa i räntor. I regeringsförslaget till motiver påpekades möjligheten af att regeringen för mobiliserings skull kunde sakna de nödiga medlen, men han (Löwe) ville påminna om den stora beredrvillighet, hvarmed 1870 års riksdag hade beviljat den nödiga krediten. Att teckningarne på det första statslånet, 100 mill. thir, blott stego till 68 mill., hade sin grund ispekulationer af börsmatadorerne, som förutsågo att det Nordtyska förbundet skulle under alla omständigheter blifva upplöst. Enligt tal:s mening vore ett krig med Frankrike ännu på länge osannolikt, då hvarken England, Ryssland eller Österrike hade lust att göra sig till Frankrikes allierade. Under alla omständigheter hade folket efter kriget rättighet att fordra en nedsättning i skattebördan och en förbättring af folkskoleväsendet. Det vore nog bra att krigskassan var fylid, men folkets bästa utrustning vore dock upplysning och bildning. Den baierske deputeraden Greil yttrade sig i samma anda som Löwe. Han betonade dei trontalet yttrade förkoppningarne om fred och ansåg att staten ej borde afstå från en inkomst, som under oppet af 20 år skulle fördubbla kapitalet. Ifall man kunde öfverbevisa honom om att Tyskland verkligen vore ibehof af en stor krigskassa, skulie han gerna bevilja 100 i stället för 40 mill. — Finansministern Camphausen försvarade i ett kort, men krattigt tal regeringens förslag. I mina ögon, yttrade ministern, har bildandet af en rikskrigskassa en framstående fredlig betydelse, emedan Tyskland då vore bättre ietänd att afvärja hvarje förnärmelse; ju kraftigare armån vore rustad, och ju större medel! vore tillgängliga för att genast kunna föra hären mot fienden, desto mera skulle Tyskland vara fruktadt i Europa, och då vi icke vilja kriget, blir det oss lättare att garantera freden än någonsin förr. Att vi nu strax framträda med planen att bilda en krigskassa bar sin orsak deri, att vi genast från början önska få rikets finanser fast ordnade. Vi önska att skattebördorna skola fördelas jemot, då fråga är om uppnåendet af ett gemensamt mål. Tydligen vore det ett migsförbållande, att Preussen hittills måst bära hela bördan och offra sina medel, medan andra stater icke vidtagit någon sådan försigtighetsåtgärd. Camphausen slutade sitt tal, som mottogs med starkt bifall från det national-liberala partiets sida, med dessa ord: I skolen, mina: herrar, genom att beviljt denna lag, slinga ett nytt band kring de tyska staterna; de skola genom detta steg skapa en ny garanti för den tyska nationens kraft och. styrka. Den baierske finansministern understödde med värme regeringens förslag. Han yttrade bland annat: att han sjelf under senaste kriget erfarit, att utgifterna för en mobilisering icke blott växte dag för dag, utan timme för timme, och att en krigskassa då visade sig vara ett ovärderligt supplement till militärförfattningen. Regeringens proposition blef, efter det nägra andra talare yttrat sig för och emot, remitterad till finansutskottet. — Enligt berlintidningar anses lagförslagets antagande vara säkert, då snart sagdt hela parlamentet, med undantag af fortschrittspartiet och demokraterna, är gynnsamt stämdt derför. Vi meddelade helt nyligen ett yttrande, som hr Thiers haft, då han mottog i audiens medlemmarne at generalrådet i departementet Seine-et-Oise. Detta hans yttrande meddelade vi efter Times, som pr telegraf fått gig det tillsändt. Men nu befinnes det att Thiers ej yttrat sig alldeles så, och de franska tidningarne innehålla till och med två versioner af yttrandet, af hvilka följande an. ses vara den riktiga: Jag är icke någon partiman, utan en fransman, som fått i appdrag att söka hjelpa landet ur den kris, hvari det kommit. Jag har icke framkallat republiken, utan mottagit den såsom en mig anförtroåd pant, Jag är en man af heder, och den mig anförtrodda panten skall icke gå förlorad i min hand eller genom någon nandling från min sida; men det misstroende, som republiken ingifver många, kräfver från republikanernas sida en inverlig tillgifvenhet för ordningens sak. Republiken måste ovilkorligen skicka sig bättre än konungadömet och måste gifva bevis på att den kan förenas med ordnin med allas aktning. Regeringen