Aftonbladet – 3 november 1871, sida 2

Ire tumlade ur ledet. I stället för det skydlande snåret uppetapplades pu en vall af iender framför de djerfva finnarne. De voro lika i hjeltemod, Axels lugn var heundransvärdt. Han blinkade icke, när de krokiga sablsrne hveno kring hans öron och han ryggade icke ett tum tillbaka då pistol. nera riktades mot hans bröst. Men säkert träffade bans goda klinga sin. fiende och i hans manliga drag syntesicke den minsta ryckning, när den ene kosacken efter der andre föll. Aj, den satan nöp till mig rätt bastant hördes en röst på sidan om Åxel. Han tordes icke vända på hufvudet, men han hörde att rösten kom från i ussu. Hvad var det?. frågsde han med låg stämma, En knla kan jag tro?. Just så, fändrik., svarade Jussu med säker röst, Jag fick mig ett rätt bastant nyF i venstra armen, man ännu är det inte farligt, och när jag inte kån begagna den verstra, så har Jag den högra qvar. Jussu talade så lugnt, som om det endast varit en strid för öfnings skull, och detta mod stärkte naturligtvis också de öfrigas. Bra, Jussu, mumlade löjtnanten och spetsade en kosack, som om han varit en fluga, så skall en savolaksare drabba tillsammans med sina fiender. Juesa svarade icke, han fick ej tid dortill, ty kosackerna voro honom ända inpå näsan. De tappre finnarne hade aldrig tänkt på att segra öfver en sådan öfvermakt; de ville endast dö med heder, de ville visa att de voro värdiga att tillhöra Dunckers kompani. Kosackerna trängde närmare med hvarje minat och i derag hånleende blickar kunde finnarne redan läsa sin dom. Det var ett förfärligt ögonbliok för de tappra när fienderna allt fastare drogo nätet