Aftonbladet – 2 november 1871, sida 2

STOCKHOLM den 2 November. Den politiska ställningen. IL Man har under den provisoriskt afslutade! tinisterkrisens dagar från de mest olika håll ört försäkras, att alla kunde vara ense om tt erkänna den afgående krigsministerns, tatsrådet Abelins grundliga insigter, oförratna och sorgfälliga arbete samt redbara ch oaflåtliga bemödanden för försvarsväsenet, äfvensom hans uppriktigt konstitutionella änkesätt, hans varma fosterländska hjerta amt rättskaffens karakter. Om detta erännande kan anses såsom en allmän och äkert rotfästad mening i landet — och man orde väl få anse det så, då till och med de, om inom Andra kammaren nu senast upprädde såsom hans skarpaste vedersakare i örsvarsfrågan ansågo sig nödsakade att ineda angreppen med något dylikt erkännande — då torde man väl ha skäl att fråga sig: wvarföre har denne kunnige militär och varme osterlandsvän framlagt ett förslag om inföande af en allmän värnepligt, med inskränkt sfningstid för de värnepligtige, derigenom att le indelta trupperna bibehöllos säsom stam? Avarföre ha han och hans kolleger inom konseljen ansett ett sådant förslag så maktpåiggande, att de med dess öde sammanlänkat itt eget såsom ministrar? Kan man då antaga, utt de ansett ingen annan duglig försvarsplan canna uppgöras? Det skulle vara att påvörda dem en mycket hög grad af kortsyntet och bristande kännedom om de olika sätt, wvarpå försvarsväsendet i andra länder är rdnadt. Man lärer väl sålunda få taga för vifvet, att de varit öfvertygade derom, att ett örslag, stödt på ungefär sådana grunder, som le senaste regeringsförslagen, innebure den enda plan till ett någorlunda krigsdugligt försvar, som under förhandenvarande förhållanden cunde ha någon utsigt till framgång. Det är också utan tvifvel ur denna synpunkt, som största delen af svenska pressen, iksom äfven den starka minoriteten i Andra kammaren, till hvilken hörde de mest betydande ledamöterna af kammarens politiska venster, omfattat och arbetat för det af regeringen senast framlagda förslaget. Specielt känna våra läsare mycket väl, att detta varit fallet med oss. Skulle här blott varit fråga om att erhålla en principielt och ur militärisk synpunkt förträffägare försvarsförfattning; hade vi haft för oss en reprosentation, inför hvilken tillämpningen af den allmänna värnepligten i dess största utsträckning och indamålsenligaste tillämpning varit en alldeles afgjord sak och om hvilken man vetat att den ville och kunde betrakta kostnadsfrågan såsom någonting sekundärt och underordnadt, då skulle det väl kunnat vara en möjlighet att äfven vi kunnat känna 038 hågade att bland de många olika projekter, zom sett dagen, äfven framställa några hufvudgrunder för en sådan krigsförfattning, som med ledning af erfarenhet från andra länder och tillbörligt afseende på vår nations skaplycne oeh anlag, kunde synas oss lämpligast; om et också aldrig skulle kunnat falla oss in, hvarken att vilja utarbeta ett fullständigt förslag eller att, i likhet med en ärad göteborgsk samtida, med en så heroisk egenpkäörlek hänga fast vid ett sådant värt förslag, att vi icke blott vore färdiga att förkasta, utan äfven attråka i det ytterligaste vredesmod öfver hvarje på andra grunder stödt föreök till lösning af uppgiften. Men en sådan uppgift har icke förelegat. Det har gällt att få den allmänna värnepligten erkänd, icke genom banala, intetsägande fraser, utan i den faktiska verkligheten, för hvilket ändamål det varit nödvändigt att, medelst användande af statens förhandenvarande tillgångar, göra den så litet betungande som möjligt är med ernående af krigsduglighet, på samma gång man genom att sammanknyta det nya med det redan existerande förmedlade öfvergången och möjliggjorde en framtida ändamålsenlig utveckling. Dot var denna mission som det kungliga föreslaget syntes vara egoad att utföra. I kamrarne och inom pressen har man derföre kämpat för detta förslag, icke med någon entusizem öfver dess absciuta förträfflighet, utan i medvetande af att det för närvarande ntgjorde den enda ntväg, genom hvilken man kunde ha någon utsigt ait få den allmänna värnepligten erkänd och tillämpad och att kunna börja genomförandet af en på densamma grundad organieation. Det var detta som också flertalet af Första kammarens ledamöter i försvarsutskottet ganska klart antydde i sin reservation, och den argumentation, som på deras yttrande ville stödja häftiga angrepp mot förslaget, föregifvande att det icke på något håll kade några verkliga och uppriktiga anhängare, var fullkomligt malplacerad. Skulle man konseqvent tillämpa det resonnement, som bland andra grefve Posse i det hänseendet förde, då skulle man bryta stafven öfver alla förmedliongsförslag, som gå ut på att i någon mån förena de tvärtemot hvarandra stående och hvsrandra paralyserande olika meningarne och man skulle för lösning af hvarje dylik fråga endast afvakta öfverväldigande konjunkturer, stora katastrofer, som kunna ge plötslig och bestämd öfvervigt ät den ena eller andra ytterligheten. Sedan det kungliga förslaget i försvarsfrågan fallit, äro, enligt vär på de sorgfälligaste jakttagelser af de parlamentariska fenomenerna och på någon kännedom om da politiska interjörerna grundade öfvertygelse, utsigterna för denna frågas lösning mycket ringa, såvida icke under den rärmaste framtiden alldeles oförutsedda omständigheter kunna inträffa. Mången skall måhända anse det opolitiskt att uttala en sådan åsigt; men vi kunna icke dela den uppfattningen, Vi anse det alldeas nödvändiot att vid arbetet för ernående