Aftonbladet – 2 november 1871, sida 2

De kosacker, som hittills svärmat omkring innarne, förenade sig med de rykomne och nom några minuter hado hela svärmen, som minst uppgick till ett par hundra, utbredt vig på fältet. Finnarne sågo huru officerarne utdelade sina befallningar, i det de pekade på skogsdungen, och de visste nog att det gällde dem. Nu är döt snart slut med oss,, mumlade öjtnanten med dyster stämma. Fångenskapen eller döden är det enda val eom återstår oss. Hvilket välier du? Döden, svarade Äxel med fast och klar stämma, i det ban med en lika klar biick såg löjtnanten i ögonen. Utan tvekan följer jag dig., sade denne och tryckte Axels framräckta hand. Vi vilja dö för gamla Suomi! Här, i denna vackra dunge; här i dessa snår, dit sällan en menniskofot hittar vägen, skulle jag vilja sofva den siesta sömnen. Här ärså vackert. Hvad ser jag! utropade Jussu med verklig förvåning, de bhundarne komma direkte från ett ströttåg, Se dität, fortfär han och pekade på en liten trupp, som skiljde sig från do öfriga, jag urskiljer tydligt en fruntimmersklädning. Ja så sannt jeg är en ärlig man, är det inte så! Jag ser det också ganska tydligto, inföll Axel och satte handen öfver ögonen. Stackars qvinng, mumlade han för sig sjelf, hvilka ohyggligheter kommer au ej att bli vitne till, om inte Jyckan räddar dig. Och bredvid qvinnan rider en gammal man red snöhvita lockar., fortfor Jussu. Se, nu höjer ea kosack sin piska öfver hans hufvud. Ha, din djefval, du skall inte slå många gånger till, så sannt jag är en rättskaffens savolaksarel!o Innan Axel hann säga ett enda ord, bhoppade Jussu npd från stenev, på hvilken han