Aftonbladet – 2 november 1871, sida 2

ner, utan ser sakerna sådana de verkligen; äro och sålunda känner alla svårigheterna och hindren i den terräng, på hvilken man har att oförtröttadt och utan rsst eller ro upptaga striden. De som se sakerna på längre afstånd eller mera ytligt, och de som äro mycket sangviniska eller gerna tro hvad de önska, skola atan tvifvel finna åtskilliga anledningar till tröst och förhoppning i de yttranden, som inom den ena eller andra riksdagefraktionen fällts om en organisation .på värnepligtens bredaste bas eller som inneburit anspelningar på ett försvarsväsen, som skulle närma sg till eller utgöra en modifikation af det reussiska 0. s v. För vår del kunna vi dessvärre icke tillmäta dessa sväfvande och obestämda fraser någon synnerlig vigt och betydelse och kunna icke i dem finna anledning att vänta något nytt verkligt uppslag i försvarsfrågan. Förhållandet är namligen) det — hvarföre icke säga det rent ut? — att den allmänna värnepligtens erkännande just är den punkt, der skon klämmer. Icke så, att man skulle opponera sig deremot i teorien; det skulle låta för illa och strida alltför mycket mot allmänna meningen och hela tidsotvecklingen; nej, så länge det får stanna vid allmänna ordalag kan man åt principen skänka den allravarmsste hyllning och åt dess lofordande egna de stormodigaste fraser; men så snart det kommer till någon praktisk tillämpning, då kniper det. Vi äro fullkomligt öfvertygade derom, att de verkliga ledarne af Andra kammarens majoritet (bland hvilka vi hvarken räkna grefve Posse, hr Key eller frih. Ericson) icke göra sig några illusioner om möjligheten att få indelningsverket efterskänkt; men uppställandet af en sådan fordran har varit en beqväm utväg, att utan direkt opposition mot värnepligtsprincipen komma ifrån en verklig värnepligtstillämpning, d. v. s. hvarje dylik organisation, som är krigsduglig och icke ensamt anordnar en alldeles löslig och nästan oöfvad milis, gom i sjelfva verket kan betraktas nästan blott och bart såsom en organisation på papperet. Vi gå så långt, att vi väga påstå, att också för en del af Första kammarens minoritet har den allmänna värnepligten, om de ville vara fullt uppriktiga, utgjort den väsentliga stötestenen; de ha icke rätt kunnat försona sig med borttagandet af lejning och friköpning och för deras sinnen har mer eller mindre hägrat det konskriptionssystem, som betecknats med termen litet men godto och som blifvit definitivt förkastadt, icke af en eller annan fraktior, utan af hela representationen, icke af ett eller annat mäktigt intresse, utan af svenska folkets samfälda opinion. Att några uppriktiga anhängare af det preussiska systemet finnas, vilja vi icke förneka, men vi tro, att de icke kunna göra sig några iliusioner om att få ett sådant system genomfördt i värt land, äfven om det skulle ske med betydliga modifikationer. Vi hemställa till allvarligt begrundande, huruvida man med skäl kan antaga, att från någondera af dessa sidor ett riktigt allvarligt menadt och lifskraftigt initiativ skulle kunna väntas i försvarsfrågan. Vi sntaga t. ex, — någontiog som vi allsicke anse omöjligt — att nästa riksdag tillsätter ett försvarsutskott, och att Andra kammarens ledamöter deri komma att framlägga ett organisationsförslag, grundadt på indelningsverkets efterskänkande på 15 år, och på en öfningstid för de värnepligtiga af omkring 100 degar, fördelade på 8 år, och utan att någon verklig stam skulle finnas. Vi antaga också, att detta förslag skulle vinna bifall af Andra kammarens majoritet, hvilken dock kanske blefve knapp eller tvifvel underkastad, om man kunde ha den minsta anledning att påräkna det ett sådant förslag skulle godkännas af Första kammaren. Vi behöfva knappt nämna, att ett dylikt förslag skulla al sistnämnde kammare förkastas enhälligt (kanske med undantag af en enda röst). Utom det att denna kammares majoritet och minsoritet äro fullkomligt ense derom, att ett efterskänkande af indelningsverket icke kan ega rum, skulle de i en organisation af detta slag se ett steg framåt på försvarslöshetens bana, i stället för ett förbättrande af förevarsväsendet, Uti indelningsverket har staten åtminstone någon säker tillgång för försvarsväsendet och i den indelta armån en krigsskola, med hjelp af hvilken de uppbåd, som i nödens stund kunna bli behöfliga, kunna erhålla någon nödfallsöfning och utbildning så som krigare. Antaga vi åtor, att man från en annan gida, med fastställande af en verklig aflösning af indelningsverket, proponerade en sådan organisation, som innebare ett helt års öfning i garnison för samtlige värnepligtige; så skulle ott sådant förslag möjligen få en knapp majoritet i Företa kammaren, men emot sig en mycket stor majoritet i Andra kammsren, i det kärnan af landtmannapartiet skulle förkasta det i anledning af indelningsverkets verkliga aflösning, som onskligen skulle kännas mycket tung och besvärlig i jemförelse med nuvarande prestanda, under det så väl nämnda fraktion som en mängd af kammarens öfriga ledamöter skulle skygga tillbaka för de betydliga kostnaderna och för gernisonstjenstens moraliskt förderfliga inverkan. De sistnämnda skälen skulle äfven hos oss framkalla stora betänkligheter i fråga om ett dylikt förslag, liksom det är vår falla och fästa öfvertygelsa att den derigenom åvägabragta organisationen hvarken i militäriskt eller medborgerligt hänseende skulle bli så fördelaktig, som den iregeringens senaste förslag afsedda. Det är emellertid, som sagdt, mycket ringa utsigt till att något förslag, vare sig Af den ena eiler andra arten, under den närmaste tiden kan på fullt allvar bringas å bane,