Aftonbladet – 1 november 1871, sida 2

hopp öfver hästryggen och föll hufvudstups till marken, burra; de ha ledsnat på trakteringen, com var dem för het; nu ha vi ändtligen blifvit dem qvitt en god stund!x Jussu hade rätt. Aterstoden af ryttarkopen drog sig långsamt undan. el såg sig omkring med spejande blickar, Han sökte en plats, dit de kunde drags sig undan. Icke långt bakom dem till venster låg er skogsdunge, Den var visserligen icke stor men nog till skydd åt de utmattade krigarne. Axel mätte några sekunder afståndet med blickarne, liksom ville han öfvertyga sig om det skulle vara möjligt att hinna dit före kosackerna, Löjtnanten förstod hans blickar och afklippte tvärt bans beräkningar med ett: Vi försöka. Skulle vi bli anfallna, så är det väl ej värre än att vi få go dom samma helsning som sist. Då tar jag Matteo, inföll Jussu och upplyfte kamraten på sina axlar med en lätthet, som var förvånande, samt började att springa mot skogsdungen, Axel och löjtnanten togo Henrik mellan sig och följde Matte så fort de kunde, Den särade, som hittills legat i en lätt slummer, uppvaknade nu, och smärtan i det genomstungna benet sfpressade honom tidt och ofta qväfda Sseströn. Gå på ni, gå på nin, stönade han och bet tillhopa tänderna för att inte utbrista ijämmerrop, det är bättra att nu pinas några minuter, än att falla i kosackernas händer. Med desea ord tillslöt. han ögonen och hufvadet föll tungt mot Axels skuldra. , Utan äfventyr anlände icke våra tappra savolaksare till skogsdungen, ty knappt hade kosackerna märkt deras afsigt, förrän de med ursinniga rop af hämnd störtade fram. Tvenne gånger måste finnarne släppa de särade för