Aftonbladet – 31 oktober 1871, sida 2

lyckan vid Sedan, så djup, så grym är ej denj om örsta det genomgått. Utan att chöfva gå långt het illbaka i historien, om vi blott hålla oss inom ränserna för vårt eget lif — äro vi icke nästan lila samtida med Waterloo? Ha icke våra föder! en ckså en gång, år 1793, sett kommunen? ett Hur stod det till med Frankrike efter Waterd 00? När man fick veta, att vi lemnade från oge! 20 la våra eröfringar och till och med en del af dej? vefästade platser, som vi egde före 1790, att Huningens befästningar skulle raseras; att Frankrikes ord skulle bli occuperad: af 150,000 man under em års tid; då man såg våra soldater, dessa samma joldater, som hade besatt alla hufvudstäder i Eu :opa, ursinnige tvingas att draga sig bakom Loire, rodde man och man hade skäl att tro, att vår vin var fullständig. Krigsskadeergsättningen fixerades till blott 700 millioner — man räknade icke milliarder den tiden; hvem skulle ha vågat drömma om ett lån på två milliarder och en subskription a fem milliarder, då inkomsterna år 1815 voro af aron Louis i hans rapport till konungen beräknade till en summa af 618 millioner? Man tog ifrån oss, utom våra penningar, största delen af våra konstverk. Plundringen afmuseer, medgifven till följd af en simpel note af lord Castlereagh, satte stämpeln på vär förnödring. Se der till hvilket pris vi ha betalt äran af det första kejsardömet! Emellertid, mina herrar, låtom oss icke passionerad3 bedöma tiderna! Frankrike var ruineradt, afväpnadt, styckadt, men syntes det dock så förminskadt under de trettio år, som följde på dessa olyckor? Var det, såsom dess fiender hade hoppats, utan inflytande på verlden? Sökte det väl utifrån sina ider och inspirationer? Var det för modfäldt att tänka, skrifva, strida, gjuta sitt blod för andra folks och för sin egen frihet? Hade det icke i litteraturen — jag talar blott om de döda och erinrar blott om de stora — Chateaubriand, Lammenais, Lamartine; i naturvetenskaperna: Georges Cuvier, Geoffroy, Saint-Hilaire, Arago; i skön konst: Boieldieu, Hrold; Auber, Gros, Gerard, Gericault, David dApgers, Ingres, Henri Scheffer, Horace Vernet, Paul Delaroche, Eugåne Delacroix; i filosofien: Royer-Collärd, Maine de Biran, Romiguidre, Jouffroy, Victor Cousin, de Maistre, de Bonald; i kampen på tribunen och på advokatbänken: general Foy, Berrier, i journalismen: Armand Carrel; i administrationen och politiken: Lair, de Serre, baron Louis) de Villdle, Martignac, Casimir Perier? Bakom denna elite stod en ungdom, som kom fram med idger, som gaf uttryck åt friheten och äfven var passionerad — något som är kännemärket på stora tidehvarf — för en teori eller för en skola. Behöfdes det att man gjorde sig ansvarig, vågade sitt namn, sitt lif för en stor sak? Man gjorde det. Behöfdes långa arbeten? Man företog dem modigt, man fullföljde dem med uthållighet. Hvarje tidning var säker på sina redaktörers och sina läsares trohet, derför att man slöt sig tillsammans, derför att man lefde. Hvad var väl Globe? En. skola. Hvad var National? En armå6. Frankrike, segerrikt utan strid, började leda verk den. Hvem skulle kunnat tro, att efter fördraget den 20 November 1815 det skulle resa sig så snart och med sådan glans? Generationen tycktes vara alldeles tillintetgjord genom kriget och genom en läng diktatur... På samma sätt förhåller det sig den dag i dag är. Man måste skåda högt ifrån och skåda långt för att återfiona hoppet, vi måste se oss sådana vi äro, döma oss utan förskoning, för att få fatt i botemedlet. Vi ba att beklaga, utom de materiella motgånfann mången moralisk ruin. Denna starka feerglöd, som dref andarna till manliga beslut, har slocknat för tjugu år sedan! Vi ha gjort ett helt annat bruk af vår verksamhet! Vi ha utbytt äran mot pengar, arbetet mot vexelaffårer, trohet och heder mot scepticism, partistrider och doktriner mot täflan om intressen, skolan mot klubbaärne, Måhul och Lesueur mot visstumpar. Att gilla och skryta öfver de dåliga sederna, att inrätta furstliga hem åt fallna qvinnor, låta oss bländas af deras lyx, proppa våra öron fulla med berättelser om deras orgier och galenskaper och våra hjertan med beskrifning på deras fäfängliga )! passioner; att hjelpa i deras knep dem som bestjäla staten eller åtminstone att skänka dem sitt bifall; att slösa på dem allt hvad verlden kan gifva: njutningen, anseendet, makten; att gapskratta åt moralen och bestrida dess berättigande: icke tro på annat än lyckan, icke älska något annat än njutningen, ej dyrka något annäti. än makten; att ersätta arbetet, det allvarliga, djupa studiet, . med jag vet icke hvilken onaturlig produktion som mäångdubblar antalet af skrifter, men undertrycker antalet af litterära verk ; att tala innan finan tänkt, att föredraga uppselendet framför äran; att föröjyda handlingar och doktriner, för att TSlippa beundra, lyda och tro; att sätta förtalet i system, att af lögnen göra en institution; är detta det skådespel vi ha sett? Är detta det samhälle, hvari vi lefvat? Och om svaret blir ja, böra vi icke bekänna, trots dessa det senaste tidI skedets bjeltar och martyrer, att vi voro besegrade I före Sedan? ) Ja, vi buro hos oss sjelfva orsaken till vårt neI derlag. Ja, vi ha varit nästan lika brottslige som olycklige. Ja, vi måste läka till och med Frankrikes själ! Efter att ha erkännt detta, må vi strax I erinra oss omfånget af våra tillgångar. Hvad beItyder väl i historien en tidrymd af tjugu år? En ration kan uthärda följderna af olyckliga tilldragelser, utan att derför upphöra att i grund och I botten vara det, hvartill natur, lagar och traditioner gjort den. Det är en besynnerlig galenskap hos revolutionerna ett alltid vilja att ett folk ej börjar lefva förr än i det ögonblick dessa fått det li sitt väld. År 93 ändrade vår kalender. Den sade: vI År I af republiken. Den utplånade liljorna. Sent derefter störtade man omkull Vendömekolonen. , Låtom oss vara mera stolta öfver våra anor, låtom ; 088 bevara allt, Carl den Store, Henrik den 4:de, . I de stora minnena från den första republiken. Vi . måste vara rättvisa mot det förflutna och vi kunna , ) också vara det utan fruktan: historien har ejnedsättande saker att säga om oss. Två dagar utplåna ej tio århundraden. — Det vore högst olyckligt om vi gjorde oss några illusioner om våra felsteg; men det vore också att misskänna denna omskapningsförmåga och oöfvervinneliga lifaktighet, hvilka så många gånger och helt nyligen, just i detta århupgrade, hafva skyddåt oss mot undergången. Vår generation, så hårdt pröfvad, kan lemna efter sig ett ädelt Årag, om hon) börjar att blifva ett nytt folk igen. Låtom oss göra såsom den der resanden, som föll ned i en afgrund; han förlorade ej tiden med att jämra sig och förtvifla, utan började strax att klättra upp i dagaljuset, alltjemt atretande och stretande uppåt, utan att bry sig om 1 ) sina ansträngningar och kroppsekador, kallt och . snabbt beslutande sig för de steg han bör taga, il här och der kanske stupande på något hindrande föremål, men utan att fälla modet för det och litande blott på sitt förstånds klarhet och sitt hjertas orubbliga styrka. n Mina herrar! Vi ha en moralisk seger att vinna, t,len seger öfver oss sjelfva. Hvad vi varit, det kunna vi, det böra vi blifva ånyo. De fyra senaåI ste månadernas historia visar att vi kunna det. t, Det såg ut för fyra månader. sedan som om det rr I blott varit fråga om att dö. Men, Gud vare lofg.vad! nu är blott fråga om att pånyttfödas — att — 20 mmm he an Esa TR VD OD tinnRta aren onmn Hat Kotten nh. anitör fin.