Aftonbladet – 31 oktober 1871, sida 2

det inte svårt att sedan få bugt på det öfriga packet. Afständet var så långt att icke ens talarens örnblick kunde känna igen den skäggige kosacken, som tycktes ordna sitt folk till anfall. Matte höjde geväret och tog säkert korn på den utpekade. Hans finger vidrörde lätt trycket, men innan kulan flög ut erhöll han en så häftig knuff i sidan, att han var färdig att störta baklänges. Skottet brann af och kulan flög in i kosackhopen, men långt ifrån den äsyftade. Det var kosacken, som hade tilldelat Matte knuffen. Han hade också:varseblifvit den utpekade kosacken och i samma ögonblick kände han också igen honom. Med raseri i hjertat såg han här den eva efter den andra af sina kamrater föll för savolaksarnes säkra skott, men när han märkte att den för honom välkände, för finnarne okände krigaren också var ämnad till offer, då var han nära att uppgifva ett rop af förskräckelse. Han sansade sig likväl genäst och kröp tillsammans vid Mattes fötter. I denna ställning liknade han en panter, som samlar hela sin kraft innan han störtar på sitt utsedda rot. Ty att Matte var detta, det kunde man tydligt se af de glödande blickar han fästade på honom. Med den ängsligaste uppmärksamhet följde han rörelserna af Mattes fingrar, som hvilade på trycket, och på finnens ögon kunde han tydligt so när han ämnade trycka af. Då reste han sig upp till hälften; musklerna spändes och ådrorna i pannan svällde, så att de lik nade stora valkar, Han drog sig tillsammans, färdig till språng, och hans skarpa blickar märkte att finnen ämnade trycka af, då störtade han upp så tyst och smidigt som