Aftonbladet – 28 oktober 1871, sida 3

såsom sadan, hafva intagit samhällets plats och menniskan har fått träda tillbaka fö pedagogien.o För att närmare belysa, hva striden egentligen gäller och hvilka följde läroverkets projekterade delning i latinskol: och realskola skulle hafva, framställer för fattaren i korthet den nya skolans, väsent liga fordringar, sådana de från början vari uppställda. en första fordran är att uppfostran skal vara tidsenlig, d. v, e. sådan att densamm: både utgör ett uttryck för den närvarande kulturen och tillika ett medel att befordr: denna kulturs utveckling. De moderna ve. tenskaperna och de moderna språken måst således utgöra grundvalen för den teoretiskz bildningen. Den klassiska litteraturen kar egentligen icke anses tillhöra elementarbildningen, utan bör vara ett specialstadiom Dettanr, avmärker författaren, innebär icke någon ringsktning af den klassiska litteraturen, utan blott att denna litteratur icke kar anses såsom den tjenligaste grundläggning för deras bildning, som äro kallade att lefva ock verka uti vårt århundrade En särskilc latinskola, sådan som den nu påyrkade, skulle gifva hela embetsmannaklassen en tankeriktning, hvilken icke allenast skulle komma at haika förbi den nuvarande kulturutvecklingen utan gå åt diametralt motsatt håll. Den nya skolans andra fordran är at bildningens förmåner må stå öppna för alla klasser och att samhället må komma ji åtpvjatande af de fördelar, som måste blifva en följd af detta bildningens allmänna spridande Genom inrättandet af ett mindre antal och å större afstånd från hvarandra belägna ärda skolor, hvilka i hela sitt undervisningssätt skilde sig så från realskolorna att en öfvergång från de eenare till de förra endast med många svårigheter kunde ega ruw, skulle tillträdet till den lärda bildningen för barn af den arbetande klassen i hög grad försvåras. Realekolan åter, som icke hade samma timliga fördelar att bjuda på, då hennes lärjungar blefve uteslutna från de flesta statsembeten, skulle icke gifva tillräcklig uppmuntran åt den fattige ynglingen, som vid sitt bildningssökande äfven måste tänka på sin utkomst. Men skadan för det allmänna af den ifrågasatta delningen skulle icke blifva mindre än för individerna. an skalle taga ett stort steg tillbaka från det mål skoireformene vänner städse haft i sigte — g.undläggandet af eu rmedborgerlig oppfostran, hvilken bättre än någonting anpat mäktar förekomuwa alla skarpa klass-söndringar inom samhället. Man säger visserligen att de klassiska studierna skulle bedrifvas bättre i latinskolan, de moderna i realskolan, än i en gemensam skola med båda bildningslinierna, men om ock så vore vill författaren icke köpa en tvifvelaktig födogogisk viost för en stor medborgerlig örlust, ty enligt hans uppfattning är skolan icke till tör sin egen skull utan för lifvet. För öfrigt anser han de pedagogiska olägenheterna kunna undvikas utan att man iringaste mån lemnar den nämnda stora sociala synpunkten å sido. Han föreslår nemligen att de klassiska språkens studium uppskjutes tilldess realskolsns kurs är genomgången. Om denna behörigen förenklades och lämpades efter det praktiska lifvets behof, skulle yoglingen sannolikt vid 15 å 16 års ålder utgå ur realskolan. Ville han sedan för ett eller annat ändsmäl studera de klassiska språken, kunde han vid elementarskolans högre klasser (latinskolan) genomgå en latinsk och grekisk elementarkurs. Denna kurs borde likväl ioskränka sig till hvad zom vore nödvändigt såsom inledning till ett specialstudium af dessa ämnen vid universitetet. Fördelarne häraf vore enligt författarens tanke 1) att elementarbildningen blefve bygd på tidsenlig grund, 2) att den grundläggande undervisningen blefve gemensam, 3) att långt flere af skolans lärjungar än nu skulle inhemta någon kunskap i klassiska språken och 4) att (ehuru paradoxt det kan låta) man vid universitet skulle få se allvarliga klassiska studier. Den nya skolans tredje och sista fordran — i författarens tanke den vigtigaste af alla — är häfdandet af individualitetens rätt nom uppfostran. -Den s. k. fria flyttoingen, sådan den ännu tillämpas inom Nya elemenjarskolan, är ett steg i denna riktning, men let är i författarens tanke på långt när icke illfyllestgörande. Man måste äfven i fråga om valet af läroämnen Jlemva mera fritt spelrum åt de individuella anlagen. Förfataren hänvisar i detta hänseende till en af onom förut utgifven afbandling. (Afhandingar och smärre uppsatser, 3 akten der nan sökt visa, att all sann bildniog, all sand och harmonisk utveckling hos ett folk beror lerpå, att de individuella anlagen och egen-l lomligheterna komma till sin rätt. Lärorerkets tvådelning i en latinskola och enf ealskola skalle deremot direkt gyfta till oredestination och kastväsen, i stället för ett illbörligt aktgifvande på de individuella an-: agen; det skulle således syfta att uppoffra ärjungen för pv agogiska teorier, hvilkas sevisning återstår att göra.