Aftonbladet – 28 oktober 1871, sida 3

Författaren till den senare afhandlingen — den förnämste förkämpen inom vårt land för de moderna idberna angående upptostran och undervisniog — ksrakteriserar den läroverksreform, som efter långvariga strider tills vägabragtes genom skolordningarne af 1856 och 1859 såsom ett försök att medla mellan de stridiga åsigterna. Man upptog den moderna bildningen, men ville icke släppa den klassiska. Det blef derföre nödvändigt att uvpdrifva skolans undervisningsförmåga så låogt som möjligt. Följden häraf har blifvit mångläsning och öfveransträngning. Man yrkar derföre redan från flera håll elementarläroverkets delning i bestämdt åtskilda lärda och reaiskolor — ett yrkande som sannolikt kommer att upptagas af den på grund af 1870 års riksdags anhållan tillsatta skolkomitön. Men on ett sådant förslag kommer till verkställighet, anmärker författaren, komma vi tillbaka till samma punkt som 1820, och femtio års ansträngovingsr skola i hufvudsaken ha varit förgäfves. Utan tvifvel skulle både den nya lärda skolan och reale skolan blifva ojemförligt bättre inrättade än de gamla motsvarande läroverken och undervisniogen i flera ämnven bättre bedrifven; men det var hvarken blott en fullkomligare skolorganisation, såsom sådan, eller blott ett förbättradt undervisnipogssätt,; eller båda dessa saker tillsamman, som i främsta rummet åsyftades af skolreformens vänner på 1820-talet och framgent. Pet var stora — samhälleliga och allmänt menskliga rundsatser, som lågo till grund för yrkanet på enfjskolreform; nu synes blotta skolan,