Aftonbladet – 28 oktober 1871, sida 2

Det fina ljudet från en hvisselpipa, sådan som jägare begagna, hördes tydligt få ringa afstånd från det ställe, der Jussu och kosacken lågo. Det hördes också att ljudet med afsigt dämpades, ty än blef det starkare, än svagare. Kosacken lyssnade också uppmärksamt en stund, men derefter sänkte han hufvudet, liksom bedragen i sin väntan. Icke så med Jassu. Genast vid första tonen hade han känt igen Axel Stålkronas signal, Nu visste han att vänner funnos i närheten, men ännu återstod att lösa den frågan huro han skulle konpnpa gifva sig tillkänna. Ropa tjenads ännu till ingenting, ty hansrop skulle bortdö ohörda. Ej heller hade han någon pipa, den hade gått förlorad vid Alavo. Jag får väl vänta till dess lyckan för dem så nära, att de kunna höra mina rop, tänkte han. Matte har således kommit fram och har iate heller glömt vägen hit. Jo, jo. Matte är inte dum, han! Har han gått en väg en gång, då lurar ingen honom att gå vilse. Nu kosack, fortfor han och jutade sig ned mot fången, som låg alldeles orörlig bredvid hongw, vop blir det en annan dans af och jag kan sennerliger inte hjelpa dig längre, Är du inte spion, så är det bra för dig sjelf, annars vill jag inte ge en grivna för ditt hufvad. Kosacken reste sig häftigt usp till hälften och fixerade Jussu så genomträngande, att denne icke länge mäktade uthärda glöden från fångens blickar. Jag är ingen spion, mumlade han och lads bestyrkande venstra handen på bröstet. pHade jag varit en spion, skulle du inte ha påträffat mig scfvande i skogen. En spion måste sofva om dagen och vaka om natten. Hm, hmv, mumlade Jassu och strök sig om skägget, du försvarar dig inte illa, kosack!