Aftonbladet – 28 oktober 1871, sida 2

STOCKHOLM den 28 Oktober. Den i ett telegram omtalta artikeln i den preussiska Reichsanzeiger, hvaruti den ministeriella organen kritiserar och till en del bemöter grefve Benedettis broschyr om hans verksamhet i Preussen, innehåiler bland andra ufslöjanden också fullständigare upplysningar om de på sin tid (Aagusti 1866) så mycket omtalade franska kompensationsfordringarne. Efter den tyska framställvingen skulle man tro, att dessa kompensationsfordringar varit en uteslutande fransk tanke, men det torde erinras, att kejsar Napoleon efter de förtroliga förhandlingar, som förut egt rum med grefve Bismarck, måste antsga att hofvet i Berlin icke var obenäget att gå in på en öfverenskommelse af detta slag. Grefva Bismarck har nemligen sjelf i ett samtal med Benedetti den 2 April 1866 omnämnt en dylik öfverenskommelse såsom ett af de vigtigaste målen för sin politik. När man erinrar sig detta, visa sig de konfidentiella dokumenter, som nu meddelas af Reichsanzeiger, i ett något annat ljus än det, hvaruti den tyska pressen ser dem. Den intressantaste af dessa noter är en instruktion af den 16 Aug. 1866 från franske utrikesministern Drouyn de Lhuys till Benedetti angående kompensationsfordringarne. Sedan Frankrikes anspråk på fästningen Mainz blifvit afvisade af Bismarck, som hade förklarat, att fasthållandet vid denna fordran måste leda till krig, och att det då möjligen skulle visa sig, att ?de tyska dynastierna voro grundade på en fastare basis än kejsar Napoleons regering?, lät Frankrike frågan om Mainz falla och skickade en not till Benedetti, hvilken betecknas som helt och hållet förtrolig. Det heter derati: Allt efter den utsigt ni har att genomdrifva något, skola edra fordringar genomgå tre efter hvarandra följande phaser: 1) rr ÖA ON -— nm I RA K ter att isamma tanker l: gång hafva sammanfattat gränsfrågorna af 1814l. och Belgiens annektion skall ni begära afträdandet af Saarlouis, Landau, Saarbräcken och hertig. dömet Luxembourg genom en offentlig traktat och fullmakt att genom en offoch defensiv allianstraktat, som bör hållas hemlig, annektera Belgien till Frankrike. 2) Om ni finner, att desea båda saker icke kunna vinnas, bör ni afstå från Saarlouis och Saarbriäcken, ja till och med från Landau, en samling af gamla rucklen, hvars besittning ytterligare skulle upphetsa den tyska nationalkänslan mot 088, och ioskränka edra offentliga konventioner till hertigdömet Luxembourg samt edra hemliga konventioner till Belgiens förening med Frankrike. 3) Om Belgiens förening med Frankrike skulle stöta på alltför stora hinder, så gå in på en artikel, i hvilken man kunde komma öfverens, att man, för att mildra Englands motstånd, gjorde Antwerpen till en fristad. Men i intet fall bör ni gå in på Antwerpens förening med Holland och Maastrichts med Preussen. Skulle hr v. Bismarck fråga, hvilka fördelar en sådan traktat skulle erbjuda honom, skall svaret bli lätt: — han försäkrar sig om eo mäktig allians; han befåster sina nyligen gjorda aqvisitioner och samtycker endast att låta taga hvad som icke tillhör honom — han ålägger sig intet allvarligt offer till gengäld för de fördelar han vinner. Således: offentlig traktat, som åtminstone försäkrar oss om Luxembourg; hemlig traktat, i hvilken träffas bestämmelser om en offoch defensiv allians, fullmakt för Frankrike att annektera Belgien i det ögonblick, som det finner passande dertill, löfte om bistånd, till och med genom vapenmakt från Preussens sida — detta är grundtanken i den traktat, som skall afslutas. Benedetti törelade i enlighet med dessa instraktioner för grefve Bismarck ett förslag till en traktat, i hvilken förvärfvandet st Luxembourg var det närmaste, annekteriugen af Belgien det aflägsnare eventuella föremålet. Den senare delen af t:aktaten (sngående Belgien) skulle hemlighållas. Som bekant låtsade grefve Bismarck en tid som om han ville gå in på Frankrikes planer, men då det emellertid lyckades honom att binda tyska staterna vid sig genom hemliga offoch defensivallianser, mottog Frankrikes särdebud ett fullständigt afslag, som hade till följd att Drouyn de Lhuys afgick som utrikesminister. — Då Frankrike sex månader senare som ett minimum af sina fordringar sökte att förvärfva Luxembourg genom en vänskaplig öfverenskommelse med Holland, motsatte sig äfven Bismarck denna transaktion med den största bestämdhet. Den luxembourgska bilades då, ehoru det stod härdt på, genom ett bemedlingsförslag af England, enligt hvilket Luxembourgs fästningsverk skulle slopas. Att sedan denna tid vid hotvet i Tuilerierna herrskade en hemlig förbittring öfver de felslagna aunektionssträfvandena och ett djupt agg till den preussiska politiken, torde man etter detta meddelande finna lätt förklarligt. Flere af de napoleonska tidningarne i Paris ha på senare tiden riktat de mest graverande beskyllningar mot Thiers och ministrarne för att nedsätta sitt anseende hos allmänheten. Journal Officiel omtalar några af dessa gemena rykten, bland hvilka äfven förekommer att Thiers och ministrarne skulle apptaga sina löner i guld för att draga fördel af agiot, och om Thiers har man efärskildt påstått, att han begagnat sig deraf, att hans lön icke blifvit bestämd, till att lyfta 1 million, naturligtvis i guld. Sedan Journal officiel förklarat allt detta för lögn, och upplyst att presidentens lön genom lag är bestämd till 600,000 francs, som han lyftat långt efter förfallotiden och alltid i sedlar, anför tidningen följande såsom orsak dertill, att den tagit notis om dessa dikter: Vi omtala endast dessa äreröriga beskyllningar, hvilka för öfrigt icke förtjena något svar, för att fästa allmänhetens uppmärksamhet på detta bakdanderisystem, hvilket drifves så konseqvent som om man träffat gemensamt aftal, och för att låta dess upphofsmän veta, att regeringen, då den så anser nödigt, icke skall låta hindra sig ifrån att göra sin pligt af fruktan för skenet att taga hämnd för personliga förnärmelser. De män, som hafva störtat Frankrike i en afgrund af olyckor, borde hålla sig tysta, om de hade någon känsla för det passande, och glädja sig öfver att