Aftonbladet – 26 oktober 1871, sida 3

jag, ty frågan är framför allt fosterländsk och militärisk, om äfyen ekonomisk, raen det har icke varit ett fel hoa majoriteten inom denna kammare att den nödgats ställa sig på defensiven, det bar varit ett nödvärn; men ett nödvärn som aldrig bort ifrågakomama om hr kriguministern ställt frågan om vårt försvar och dess organisation der len rätteligen skulle hafva ställts, på kompro: roa grund och med fordran på eftergifter af lä. Jag beklagar vidare, och tror att detta ej så litet bidragit till dröjsmålet, allt detta rop om egennytta, hvarmed man både i denna kammare ock inom pressen så mycket slösat. Ingen stor reform kan ifrågasättas utan att å ömse sidor öfverdrifna anspråk framställas och iogen sådan har blifvit löst utan att orättvisa i viss mån blifvit begången; detta ligger i sakens natur och annars skulle ingen sådan kunna ger nomföras. Då man talar om egennytta hos rustoch rotehållare brukar man gerpa förgäta de mänga skatteeftergifter som andra samhällsklasser vunnit, att qvarnräntan blifvit helt och hållet efterskänkt, att tiondetackjernet fått lösas med halfva värdet, att städernas vakansafgift, uppgående allenast till c:a 60,000 rår under det att taxzeringsvärdet är 370 mill, utgör således endast en so märk en s.,del af räntan å nämnde kapital. Man har förgätit att adliga rusttjeasten fortfarande icke utkräfves, man tycker det vara helt naturligt att under det Sveriges mnationalförmögenhet uppskattas till fyra milliarder sjukundra millioner rår, när det af den fasta egendom som bär indelningsverkets börda icke uppgår till mer än en milliard femhundra millioner rdr. Man har glömt bort att embetsoch tjenstemännen 1853 fingo bevillningen af sina löner, såvidt de uppgingo till mera än 1800 rår, nedsatt från tre procent, hvilket den varit ända sedan 1812, till en procent, detta skedde till följd af motioner hos adeln och borgarståndet. Motionerna afstyrk(tes visserligen af bevillningsutskottet, men adeln, prester och borgare återremitterado frågan och de trenne ståndens beslut blef riksdagens. Inom borgarståndet yttrade visserligen br Wallenberg att, om landet råkade i krig, den hittills gällande bevillningen åter borde af embetsmännen erläggas, och hr Björck ansåg lämpligt att en särskild bevillning då skulle dem åsättas, men hrr embetsmän fingo utan alla förbehåll bevillningen nedsatt med två tredjedelar och dessutom några år derefter ett särskildt s. k. dyrtids tillägg till sina inkomster. Detta allt visar att hvarje samhällsklass som innehaft den politiska makten också förstått att tillgodogöra sig densamma. Det kan en gång komma en remiss äfven för rustoch rotehållare om dessa slutligen missbruka sin ställning, men intilldess missbruket skett låtom oss lemna det der talet om egennytta. Frågan är dertill verkligen för stor. Behöfdes härför något annat bevis än. det bon sjelf lemnar, så skulle man finna det i tidningspressens alltjemt fortsatta passionerade språk, i sista riksdagens debatter med dess stormar, dess bränningar och blindskär, i de många folkmötena öfverallt på landet — huru stor eller liten betydelse än må tilläggas dem, säkert är att de åtminstone hafva alldeles lika mycket att betyda zom mötena i vintras i Sveriges småstäder. Man finner beviset kanske framförallt i den söndring inom umgängeslifvet som frågan förorsakar, i det den ställer gamla vänner iskilda läger. Men så måste det vara, ty annars vore denna fråga ej så stor. Hon är stor ty hon eger ej blott storhet utåt, det gäller icke blott det bästa sättet att värna vår sjelfständighet mot yttre fiender, utan hoa eger lika mycken storhet inåt, det gäller konseqvenserna och utvecklingen af det nya statsskicket. Icke infördes detta på det att det gamla minnesrika riddarhuset skulle stå tomt och öde, icke derföre att vi oupphörligt skulle bygga och lappa på riksdagens hus, debattera på! tvenne rum i stället för fyra, hålla riksdag hvarje år i stället för hvart tredje, eller för att få bort det gamla ekonomiutskottet. Nej, mine herrar! reformen skedde för någonting helt annat, den afsåg att påskynda upplösningen af föråldrade former i samhället, för borttagandet af feodala institutioner, i hvilka staten hetalar till stor del sina tjenares aflöning med jordförläningar under tjenstetiden. Den skedde för utjemnandet af länge öfverklagade skatteorättvisor samhällsklasser emellan, för lika skyldigheter och lika rättigheter. När de fyra stånden, såsom sådana, afsade sig de politiska rättigheterna så afsade sig också enhvar med detsamma privileviet på skattefrihet öfverallt der han på politisk väg kommit i åtnjutande deraf. Det ligger derför snarare ett tragiskt öde än en orättvisa deri att ett dylikt privilegium förgår på samma väg som iet kommit. Jag vill nu öfvergå till en granskning af hr xrigsministerns förslag. Man bar kallat oss hit till en urtima riksdag ör att taga kännedom derom. Hade kallelsen utgått i fjol under brinnande krig mellan Tyskland och Frankrike på samma gång som det lilla krelitivet lyftades, så hade jag kunnat förstå henne; au då den lagtima riksdagen står så nära för dören och nya val till denna kammare nästa år skola inställas, kan jag det ej, och många andra kunna ji let ej heller. Betecknande nog är att i det särkilda utskottet — såsom en talare redan på förniddagen påpekat — icke funnits en enda ledamot varken från denna kammare eller medkammaren, som obetingadt gillat K. M:ts förslag. Tvenre utskottets ledamöter från Första kammaren hafva särskildt reserverat sig mot detsamma, de tio öfriga hafva gillat det, men den enda olikheten melan de båda meningarne är den att då de två yrcat afslag, emedan de ogillat det kongl. förslaget, ;å hafva de tio yrkat bifall, oaktadt de ogillat detJama. Granskar man förslaget något närmare, så kan let omöjligen hålla stånd. Så t. ex. förslaget att soldaten skall erhålla 50 qvadratstänger (227,, zappland) jord jemte boningshus och föhus. Med n så liten jordareal vet jag sannerligen icke, hvarill dessa fähus skola begagnas, såvidt man ej får mtaga meningen vara att på dem anbringa en vakdörr, hvarigenom hela det gamla indelvingsrerket kan komma in igen. Rotehållaren skall vilare endast vara pligtig att bekosta ny byggnad, men det är befälet, som skall afgöra huru ofta lenna skyldighet inträder, ty det är detta ensamt som skall hålla synerna, och det beror af det sätt varpå dersa hållas och huru soldaten efterhålles ill reparationer, huru ofta nybyggnadsskyldigheen skall utkräfvas. När äro dessa hus i det skick tt de behöfva nybyggas? Det finnes ej ett enda ord nämndt angående en jå vigtig sak som artikeln: vedbrand. Ivårt kalla slimat kan soldaten, han må vara huru tapper som nelst, ej undvara den varan; men hvarifrån skallj san väl få den? Antingen måste ban tigga sig lertill eller ock skaffa sig den på annat sätt. Har an kreatur i sitt föhus, så måste han skaffa dessa oder på samma sätt som ved åt sig sjelf; antingen ;ränner han upp gärdesgårdarne eller stjäl skog, vetar sina kreatur och skördar olofligen på rustch rotehållarens mark, skafver och gnager än här mn der, eller också ställer ban dessa oundgängliga ilkor för sitt jordbruk såsom en första fordran id antagandet. Med ett ord, dessa skärande motsatser mellan lag och verklighet skola nödvändigt-: ris framkalla nya olägenheter om ej allt skall förli vid det gamla med allt dess trassel. : Jag skall nu be att få nämna några ord angå: made den militäriska delen ef frågan, för såvidt ag derom kan ega någon kännedom. Jag är som väl alla veten, mine herrar! icke någon fackman, nen just derföre skulle det på mig varit starkt mponerande, om jag hade funnit att br krigsmiistern från den första dagen till den sista fastållit samma grunder, samma detaljer. Nu derenot har hans öfveroch återgång från ett till ett nnat gjort mig dubbelt tveksam om ändamälsenjgheten både af det ena och det andra af hvad an föreslagit. Så t. ex. hvad finnes det väl, efer det nu framlagda förslaget, för befäl för landstormen? Jag åtminstone har icke kunnat upp-! äcka ens någon antydan derom. I sitt memorial, ;1 December 1868, föreslog krigsministern bildanlet af a. k. halfsoldsbefäl för infanteriet; nu dermot nämnes icke ett ord om någonting sådant. (868 föreslogs på hvarje bataljon 12 förste korpolav DA Arn Arelan Anh ÅK gina bammnnalan mn