Aftonbladet – 26 oktober 1871, sida 3

Rv AVAVBIVBN UMUKSY 24 UPgGLS ICHKIYLINUIG nu 70 dagars, då ansågs 70 dagars befälsskola var: tillräcklig, nu vill man utsträcka tiden till 12 dagar. Hvad har väl då under våren och som maren inträffat, som kunnat vålla denna förän dring i åsigter om behofvet? I våras ansåg hr krigsministern att underofficerarne borde bilda en särskild klass mellan officerare och manskapet. 1868 yttrade han i sitt memorial att underofficersgraden är afsedd att fylla den officersbrist, som redan enligt plan finnes och som vid mobilisering än ytterligare måste uppkommar (sidan 153 al krigsministerns memorial den 31 Dec. 1868). Isin Du afgifna promemoria yttrar han pag. 32 deremot följande: Enär nemligen derunder äfven den högre bildningen kommer att mera än hittills blifva inom ledet representerad synes mig icke något bemödande böra sparas att höja stamtruppens anseende och såsom ett medel härtill anser jag lämpligt att, å sätt äfven i allmänhet eger rum i andra läner, der allmän värnepligt ligger till grund för krigsförfattningen, underofficerarne komma att utföra en del af sjelfva nummerstyrkan, samt till öljd häraf äfven i afseende å beklädnad och utrustning i öfrigt blifva försatta i lika ställning med truppen Hr krigsministern bar således bär uttalat helt andra åsigter om underofficerarnes ställning än han alltjemt förut hyste. Hufvudsakligaste skiljaktigheten mellan hans förr och nu uttalade ta om organisationen af landtförsvaret finner jag dock i de mot hvarandra stridande ågigterna angående indelningsverkets aflösning han år 1868 och 1871 uttalat. I memorialet den 31 December 1868, yttrar han, i öfverensstämmelse med majoritetens inom den så kallade rustningsoch roterings-komit6ns åsigt, att rustoch rotehållarebördan är ett realonnus, som följer med jorden och som innebär full rättvisa emot den roteringsskyldige, antingen det är större eller mindre, emedan han fått sitt hemman med detta besvär, sid. 34 följande ord: Riktigheten af hvad komiterade sålunda anfört, lärer svårligen kunna jäfvas. Den minskning i egendomenskapitalvärde, som genom roteriogsbesväret uppkommer, afses vid hvarje egendomens öfverlåtelse till ny egare. Från förlust skyddar man sig genom det pris, man för jorden betingar; det är jorden sjelf, som bär bördan och det är i egenskap af jordens egare, som rotehållaren måste utgöra densamme, och ytterligare sid. 38 säger han i fråga om aflösningen: — — — staten erhåller dock i sjelfva verket aldrig genom besittningen af ett kapital fullständigt vederlag för hvad den på detta sätt (genom aflögningen) hade förlorat. Genom penningvärdets fallande sjunker kapitalet i värde, under det att det behof, som genom detsamma skulle uppfyllas, qvarstår oförminskadt.Härpå tillät jag mig vid 1869 års riksdag invända följande, hvilket jag nu ber att få uppläsa: Krigsministern framstår här såsom en nog ensidig försvarare af kronans förmenta rätt, snart sagåt som en tiondetagare, då han påpekar att, om ett onua aflöses med penningar, detsamma äfven småningom förminskas, men har för den motsatta synpunkten icke ett ord, hvilket dock så naturligt och sjelfmant här framställer sig, den nemligen, att ett fortfarande utgörande af indelningsverkets naturaprestation, liksom alla dylika, i sig innefatta en successif förökning af samma onus. — Den tiden stod hr krigsministern alltså på en sådan ståndpunkt, att han betraktade indelningsverket såsom ett realonus, hvilket, sedt ur synpunkten af kro: pans fördel, ej borde få med penningar aflösas, emedan detta skulle vara att förminska kronans rätt. Nu deremot säger han sid. 16 i memorialet af den 22 sistl. Augusti: Då nemligen skyldigheten till uppställande af krigsduglig karl är lika för samtlige roteoch rusthållare i hela riket, synes ock det besvär denna skyldighet förer med sig, icke för den ena vara annorlunda eller af drygare beskaffenhet än för den andra. Men detta besvär består i anskaffning och underhåll af soldat ; således bör ock den af detsamma uppkommande kostnad för alla och enhvar utgå med lika belopp. Således, antingen hade hr krigsministern 1868 rätt och då har han nu orätt eller också har han nu rätt och då har han i fyra år förut haft orätt, ty dessa tvenne olika åsigter kunna icke förenas. Det är omöjligt, huru skicklig man än so vara i deduktioner, att förlika dem med hvarundra. Jag öfvergår nu till en annan delaf frågan, den nemligen om det samband, hvari vårt sjöförsvar vÖr stå med landtförsvaret. En talare har redan under förmiddagens diskussion påpekat det nära förhållande, hvari dessa tvenne delar af försvaret tå till hvarandra. Frågan om organisationen af örsvaret kan aldrig lösas ensidigt, endast genom utbildning af förevaret till lands, dit hörer äfven rågan om sjöförsvaret. Mina åsigter om detta jenare äro sedan de föregående åren välbekanta vå detta rum. Sverige är, Gudskelof, omgifvet af )atersjöns breda, blåa bälte — ett vatten, vida vårare att öfvergå än Rhen, Donau eller Weichel. Mig synes det vara klart, att vi böra begag1 oss af denna naturliga fördel på det enda sätt, ri kunna göra det, d. v. s. söka skaffa oss ett tarkt sjöförsvar. Jag har, som sagdåt är, flera sånger förut haft tillfälle uttala denna åsigt, men : ag står icke längre så ensam som förut om henie, och jag tviflar ej heller att hon skall förvärfa sig allt flera och flera anhängare; ty hon afser u ingenting annat än att vi böra tillgodogöra oss ust de fördelar naturen sjelf gifvit oss för att kydda vår fribet och sjelfständighet. an har klandrat att försvarsfrågad icke redan lifvit afgjord; jag för min del kan icke finna att äruti ligger något klandervärdt. Lät vass-strået, om bugar sig för vinden, växa fort; men eken, om skall stå emot stormen, växer långsamt. Ailt erkligt stort och starkt utvecklas småningom — olkbildningen, likasom de ädlaste vinterfrukterna, nognar ju långsamt; arbetets, det ärliga och trog-! a arbetets produkter, växa också långsamt. Har nånga förslag konsumerade icke representationsrågan I... Sades det icke ofta man och man emelan: Nej, den går aldrig utan revolution — och uru ädelt löstes den icke till slut såsom vi lla minnas! — På samma sätt säger man i ag: Försvarsfrågan går aldrig utan krig;l! örst då vi blifvit lärda utaf krigets olyckor, år den igenom.Men likasom Sverige bar varit et enda land-i Europa, som utan strid på fredg väg erkänt den politiska lik igheten, så kall, hoppas jag, Sverige äfven visa Europa att kställighet i skatter kan genomföras på ett fredgt och billigt sätt. Striden om indeiningsverket r i sjelfva grunden en strid icke endast mellan itressen utan mellan ider, och jag för min del r lifligt öfvertygad att denna strid icke skulle uonat blifva hvad den är, om icke på djupet af ensamma ginge en ström, som renar och odlar en inför det enskilda samvetet och inför framtiens pröfvande blick. Man har sökt att inverka å oss med påståendet att ett dröjsmål skulle vara n skam. Nej, säger jag, det är tvärtom en heder. i äro icke en nation, som lagstiftar lättsinnigt. i vilja tro på hvad vi göra och vi vilja blott göra vad vi tro är godt. Det är icke nog att det är ytt. Vi vilja det bästa vi förmå för ett älskadt iderneslard, och det är, efter min uppfattning, rsvarets grundande på den allmänna värnepligen. I likhet med en talare från Westergötland, om på förmiddagen hade ordet, anser jag dock lt den värnepligt vi böra och-kunna bilda oss ke skall vara den preussiska; dertill är vårt land lideles för fattigt och för glest befolkadt Så tora uppoffringar, icke blott till försvaret utan fven beräknade för anfallet och till att blifva en röfrande stat, kan endast ett land med en så pass wrik befolkning som Preussen underkasta sig, nen äfven der sker det med ett djupt missnöje. åra försvarsbehof och våra förhållanden äro vidt kilda från Preussens. Här i Sverige med vår, ynnerligast i Norrland, i förhållande till arealen betydliga folkmängd, der vägen till mötesplaterna mångenstädes icke är en eller två, utan tio, ugu, ja trettio mil, der den egentliga arbetstiden Sr jordbrukaren, sommaren, är så kort, och der varje arbetedag är så dyrbar, här hos oss inneär den allmänna värnepligten vida större uppoffingar än i något annat land; men folket skall, ig är derom fnllkomligt öfvertygad, det oaktadt erna gå in på att ikläda sig dessa offer, såvida et får ett försvar bygdt på grundvalen af enstamtagen ur beväringens egna led, bland dess TT MN cs RA