Aftonbladet – 26 oktober 1871, sida 2

jag har det, fortfor han, i det ett triumferande leende spelade på hans läppar. Åh, han skall inte komma undan, och till på köpet skola vi knipa bort de andra. Det kommer an på hur många de äron, inföll Matte fundersamt. I detta ögonblick Ed fången högra handen och utbredde alla fem fingrarne. Det illpariga leende, som krusade hans läppar, undgick alldeles finnarne. Hvad vill detta säga? mumlade Jussu, förbluffad öfver kosackens meddelsamhet. Nu har jag det också, fortfor han med en viss belåtenhet öfver sin klyftighet, den inpiskade karnaljen vill inte tala, men han vill ändå låta oss veta, att han har fem kamrater till j närheten. Men, det är måhända en snara för att locka hit oss, sade Matte eftertänksamt. Nå, låt vara att han försöker luras 0s8, svarade Jussu med eftertryck. I sådant fall skall han bli den först lurade, det kan han vara säker på, jag låter inte loka med mig, det skall jag visa honom. Kosacken gjorde en omärklig rörelse, som helt och hållet undgick finnarne. En blixt af hemlig glädje lyste i hans ögon, men försvann genast, då Jussu fästade sina blickar på honom, Då låg han så stilla, som om icke en enda gnista lif funnits hos honom. Icke en enda rörelse att befria sig från sin motståndares tag! Denna omständighet styrkte finnarne och isynnerhet Jussu i deras misstankar, att någonting låg under denna skenbara likgiltighet. Hittar du vägen tillbaka till bivaaken? frågade Jussu ifrigt. Ja, nog gör jag det, var Mattes korta svars Dä måste du skynda dit. Dagen inbryter snart och innan solen går upp måste vi vara på väg till Ruona.