Aftonbladet – 24 oktober 1871, sida 2

att så mycket vigare kunna gå framåt hade de qvarlesinat kapporna vid bivuaken. Båda två voro okända i trakten ogh de gingo således på måtå. De hade fått den tanken temligen klar för sig att någon boning måste finnas i värbeten, och det var efter en sådan de sökte. De gingo icke på läogre afetänd från hvarandra, än att de medelst ord kupde meddela sig med hyarandra, Men det är naturligt att marschen i en tät skog, helst nattetid, skulle betydligt försvåras. Endast steg för steg kunde de röra sig framåt. Än låg ett stenkummel i vägen och detta måsta kringgås; än hindrade vidsträckta snår deras sleg; än blef det, i skogens tätare delar, så mörkt, att de nära pog stodo villrådiga om de skulle fortsätta eller vända tillbaka. Det är minsann ing n barnlek att på detta gätt bryta sig väg under det fienderna kanske svärme omkring och endast lura på ett lägligt tillfälle att öfverrampla de oförberedde. För första gången i sitt lif käne de tappre fionarne en liflig oro för utgången af deras företag. Det var en fördömd färd, det hära, brummade Matte och tväretannsde. vag kan inte ens se handen för ögonen, och när jag tar nästa stog fruktar jag att stiga ned i en afgrund elier sinpa på näsan öfver en sten, Hvad tycker du om färden, Jussufa Ahjo, går an att inte vara bättre, svarade den tillfrågade med låg stämma. Sämre kunde den likväl ha varit. Näppeligen, det försäkrar jeg dig, inföl! Matte, på det högsta förundrad öfver kamratens lugo. Du är för en besynnerlig menniska, Jusso, fortfor ban med lätt förtryelse, Du tycker att jngonting är svårt och om också ett milshögt 08 reste sig fram