Aftonbladet – 24 oktober 1871, sida 2

rling), till de nödställda parisarne, earlen sk Beauchamp, erkebiskop Manning, franska jg kickningen hrr Anton och Alfred RothF ild, en mängd kommunala tjenstemän, pard nentsmedlemmar o. s. v. Lordmayorn öppde raden af skälar med est Lsfvel, förfö glands sändebud i Frankrike, lord Lyone, som en af dem, hvilka hatt största andelen len materiella hjelp, hvilken skänkts de K detällda parisarne. Lord Lyons svarade,lu t han under sin mångåriga vistelse i Frank-lt; ce aldrig bade rönt annat än välvilja och!s nskap från fransmännens sida. Lordmayorn k reslog derefter i ett längre tal en skål för ineprefekten och hr Vautrain, hvilken skållg an inledde med ett loftal öfver Paris såsom n stad, hvilken icke tillhör Frankrike enmt, utan bela jorden, den moderna kultuns Athen, Europas strålande öga, den mornstjerna, som har bebådat så mången äroII dag i det menskliga framåtskridandets storia. Leon Say svarade på franska; isynorhet den del af hans tal, hvari han yttra, att franska regeringen önskade upprättälla handelstraktaten med Englsnd, och att ondons handlingssätt hade högeligen bidrat att ännu fastare än förut tillknyta föreingsbandet mellan nationerna på ömse sidor mn kanalen. Biskopen af Winchester yttrade land annat: Jag tror, att hvarken England ler Frankrike blifvit, hvad de äro, om del ke under sin utveckling hade mött hvaranra ofta i krig och örlig, men ännu oftare i jertlig vänskap och ädel täflingsstrid.. Erkeiskopen Manning efslutade talens rad med n skål för lordmayorn. — RR Aa Ett telegram i gårdagsbladet berättar, att rins Napoleon, begagnande sig af franska egeringens tillåtelse för honom att begifva ig till Korsika, der han som bekant blifvit nvald i generalrådet, redan anländt till Vjaccio. Regeringen kunde näppeligen förjuda prinsen att återvända till Frankrike, lå de familjer, som förut herrskat öfver ranska nationen, erhållit tillåtelse att vistas Frankrike och man icke gjort något unlantag för Bonaparterne. Huru skulle man ;ckså, då församlingen diskuterade frågan om upphäfvande af förvisningslagaroa för de sfriga f. d. regentfamiljerna, kunnat ana, utt Napoleoniderna efter några månaders föropp skulle ge så många anledningar till bekymmer. Utom de oroväckande symptomerna på Korsika förekomma emellertid äfven i armen rätt betänkliga yttringar af imperialistiska sympatier. Sålunda har nyligen inom garnisonen i Tarbes egt rum en bonapartistisk demonstration, om hvilken Paristidningarna berätta: Förliden tisdag hördes från ursulinerkasernen, under artillerionderofficerarnes middag, ett vildt larm. Ropen lefve kejsaren! lefve kejsarionan lefve Napoleon IV! hördes i mer än ea timmes tid. För att allmänheten bättre skulle höra dessa rop hade underofficerarne öppnat fönsterna till den lokal, i hvilken de befanno sig. Dessa underofficerare tillhörde ett artilleriregemente af exkejserliga gardet. Do sticka för öfrigt icke under stol med sina förhoppningar, utan berätta helt öppet, att armån åter skall sätta kejsaren på tronen. Tidniagarna yrka allvarligt att den noggrannaste undersökning om dennå demonstration skall företagas och att de skyldiga skola straffas, : General Uhrich, Strassbourgs tappre försvarare, har tillsändt tidningen Soir en skrifvelse, i hvilken han i ett mycket hofsamt språk rättfärdigar sig för den förebråelsen att han skilt sig från sina goldater, i stället för att med dem dela fångenskapen i Tyskland. Såsom motiv för detta handliogssätt anför han följande: 1. En ganska naturlig känsla drog mig omedet bart efter Strassbourgs olyckliga fall till Tours fö att inför nationalförsvarsregeringen aflägga räken skap; 2. Garnisonen, som så tappert slogs unde mitt befäl, förtjenade utmärkelser och det var för mig en befallande pligt att utverka sådana. De fattades mig en del till framställande af mina an draganden härom nödiga handlingar och hate jag begifvit mig till Tyskland skulle jag ej kunnat förskaffa mig dem och mina andraganden hade df omöjligen kunnat ingå tilll krigsministern. Jag arsås mig böra uppoffra mig för min garnison: intressen; jag ville icke stanna qvar i Frankrike jag begagnade derför icke delegationens i Tour: skriftliga tillåtelse att bo i slottet i Pau; jag be gaf mig till en liten ort i Schweiz, der jag till bringade tiden tilldess fred blef sluten och der jag åtminstone kunde vara till gagn för dem, son jag ej åtföljt till Tyskland. Den s. k. Lessineska affären, hvilken v redan ett par gånger omnämnt, och hvilke väckt ett enormt uppseende icka blott i Frank rike utan äfven i det öfriga Earopa för de ljus densamma sprider öfver den till fånig het gränsande konspirationslystnad, som stän digt, och icke minst under maktens dagar utmärkte Napoleon III, göres af Emonc Texier uti Sidole till föremål för en artikel uti hvilken han på ett ironiskt, men mycke träffande sätt redogör för sjelfva syftet och andemeningen med denna kuriösa komplott Artikeln lyder; Hvem har icke producerat sin lilla roman? Hven har icke i vissa ögonblick velat afskudda sig verk lighetens ok? Icke ens kejsarne kunna motstå be gäret att galoppera genom inbillningens rymder och detta förklarar hur det kom sig att Napoleor LI blef fadern till Oscars roman. Oscar Lessines, belgier och utan bestämd sys selsättning, ville bli något och gjorde si till be undrare af den man, som ännu år 1869 styrde Frankrike. Till en början tillskref han honom bref, der entusiasmen flyter öfver bräddarne, de; hängifvenheten kryper på alla fyra, och der der med hejdlös frikostighet utspridda rökelsen har mycket tycke af oset från en slocknande marschall Och att fänka att exkejsareng då ännu majestäti: ska näsa har insupit dessa doftar j De der brefven kommo adressaten mycket rik tigt tillhanda och gjorde behörig verkan. Belgierr Oscar såg porten till Tuilerierna öppnas på vid gafvel. Han besökte senatorn Conti, han besökte sanatorn Bassano och kejsaren pottogdymam en skild audiens. Vid åsynen af så mycket majestät känner sig Oscar förvirrad, åtminstone säger han Aot self men han hemtar sig småningom och upp