Aftonbladet – 23 oktober 1871, sida 2

Der grep ban den ena eldbranden efter den wndra, nedgräfde den i den löet marken och läckto på detta sätt elden, Han måste förara sålunda, emedan vaiten saknades. Han urbetade ifrigt och hade inom en kort stund 1tsläckt halfva bålet, då han med ens uppvörde och lyssnade uppmärksamt. Men intet ljud utom stormeu, som stundtals skickade sina skarpa flägtar djupt in i snären, samt ds sofvandes tunga andedrägt vfbröt tystnaden. Tiden bade också framskridit till midnatten. Denna bivusk skulle hafva varit ett tacksarat föremål för en målares pensel. Rundtomkring den dystra skogen, der blicken endast träffade mörker utan att kunna tydligt arskilja ens de närmaste träden; elden halfslocknad och endast då och då uppflammande liksom ett ljus, som är nerbrunnet i staken; de båda sofvande krigarno och de bredvid dem ig:ande vapnen, hvilka ibland tycktes bestå at idel eld, och sintligen Henrik, än sysselsatt med att utsläcka bivuakelden, än lyssnande till det buller, som uppkom af stornen. Taflan kan tänkas, svårligen beskrifvas, ätminstone icke med ord. Lifvet i skogen har ändå sina behag, som bland inte kunna uppvägas med guld, mumade han för sig sjolf; adet stärker menniskans vilja och ger henne en friare och med vennes natur mera öfverensstämmande åskådning af verlden, som bror Axelnttryckte sig. Jag är då af själ och bjerta fullt tillgifven ägarens kall; jag skulle inte vilja bortbyta let om man erbjöd mig aldrig så stora förnåner. Jag känner tydligt bur musklerna spännas; jag erfar en känsla, som försätter nig nära nog i ett vulkaniskt tillstånd. Jag ade god lust att följa Matte och Jussu på leras ströftåg, men hvem skall då vaka öfer mina vänneris