Aftonbladet – 23 oktober 1871, sida 2

ans resa genom Frankrike. Emellertid harJjak egeringen afsindt prefekten i Saone-et-Loireen uharles Ferry till Corsica såsom utomor-lrä entlig kommissarie för att närmare öfver-lal raka förhållandena derstädes. vq Såväl från politisk som religiös ständpunkt b x den hållning, som den baierska regeringen uu intagit i frågan om påfvens ofelbarhet, af törsta vigt och betydelse. För ungefär fjorja on dagar sedan riktade fyrtiosju medlemmsas I jg f deputeradekammarens framstegsparti enl. nterpellation till regeringen angående mini-l trarnes åsigter i den kyrkliga frågan. Rela seringen begärde tid att få öfverväga inter), vell:tionen och den 14 uttalade sig kultusFy ninistern Lutz på följande sätt i kammaren: I g Regeringen förbehåller staten rättighet attl ndra kyrkolagarne, om kyrkan sjelf förän-,, irar de grundvalar, på hvilken föreninger Is nelian stat och kyrka hittills hvilat. Detts I 3 vill med sandra ord säga, att den baiersks lg regeringen anser det möjligt, att hon kan bl I 4 vungen att upphäfsa förbindelsen mellan sta. I. ten och kyrkan. Den katolska kyrkann. j yttrade ministern, har genom ofelbarhets. I, dogmen undergått en förändring. Konciliets; , stadganden äro farliga för staten, bvilket också framgår af erkebiskopens af Miincher bref, att staten icke har något att frukta al längo dess lIsgar äro religiösa behåller sig kyrkan rättighet att atens lagar äro religiösa eller slaget mot den bestående förkyrkan och staten hade blifkoparne sjelfva, derigenow ort Vatikanens dekreter utan Genom att antaga dogmer arhot, hade dessa prelater i onstitvuerat sig som en ny ngen har till följd deraf beydda de katoliker, som icke t rhetsdogmen Medlemmarne a! garn olska partiet har sålunda erhållit ett direkt erkännande af regeringen. Följderna bäraf låta icke ännu förutse sig; men två saker framstå dock klart och tydligt. Genom att ställa sig på denna ståndpunkt ba kung Ludvigs ministrar snarare följt än ledt den offentliga meningen och kunna icke mere vika tillbaka. Detta var den ena saken. Den andra är följande. Äfven om Rom icke skulle ö ågot öfveriladt steg mot Pöllinger anhängare, skola de dock förbli hvad romerske katoliker, som Rom förskjuter, andlige, som vädje till traditionen och li förkasts några af dess satser, tänkare, som äro bundne af en sträcvg tro och likväl söka att skaffa förnuftet större rätt? Man kan svårligen tro, att gåmmalkatolikerna längre skola bevara en så ologisk och tvetydig ståndpunkt eller att de änon sagt sitt sista ord. Man bör visserligen icke gå tiden i förväg, men man kan dock icke undertrycka den vissa förhoppningen, att de skola ästadkomma en splittring i den katolska kyrkan, som skall bli af den största religiösa och politiska betydelse för hela Europa. Vi omnämnde i ett föregående nummer, att markisen sf Salisbury förklarat, att han ej undertecknat de resolutioner, som fattades af arbetare i London jemto några lorder ef underhuset, och att han icke heller kan skänka sitt bifall åt alla dessa resolutioner. Detta I markisens exempel har vunnit mycken efterföljd. Nästan alla de politiska notabiliteter, gom skulle ha undertecknat de sju srtikllarne, hvarigenom förbundet mellan den enI gelska aristokratin och srbetarne i Eogland I skulle blifva besegladt, täfla om stt frånsö Jeig all endel i den bekanta öfvere ir Igen. Times för i onsdzos innehåller icke I mindre än tro sådens förklaringar, nemligen I från Derby, Carnarvon och Gethorne Hardy. Att det ej rökt utan att eld funnits, anses I emellertid för osannolikt och mångas anse att I det är Disraeli, som på egen hand spekulerat i folklighet, uten att rädföra sig med partiets avdra ledare. Han står som bekant li en egendomlig ställning till tories, hvilka licko kunna undvara honom, men icke rätt vilja käonas vid honom, och han her i sin ) ungdom hyllat en mystisk radikalisn, ehurna bi hen då närmatt tänkte på en allians mellen I kronan och folket emot bördsoch penningaristokratien. Från London skrifves uti ämI net till Indbpendanca: Spectator synes vara I öfvertygad, om att dot är Disraeli, som är lupphofsnannen till plenen om en allians melÅ f lan det konservativa partiet och arbetsklassen. Det förtjensr också uppmärksamhet, att några yttranden, som sir John Pakington hade, då han talade vid det mötes, som föreningen för den sociala vetenskapen höll i Leeds, öfverensstämde med flera satsor i jen af resolutionerna i den omtalade öfverenskommelsen. Planen till en allians mellan eristokratien och arbetarna måtte emellertid ha slagit an på Disraeli; den öfverensstämmer mad de åsigter, som han alltid erkänt sig hysa, då han talat om förhållandet mellan godsegere-sristokratien och folket, samt med de tendenser, som äro förherrskande i några af hans romaner. Sjottiomanna-utskottet, som tillsattes af de skattskyldige i Newyork för att bevaka deras intressen gentemot åtskilliga medlemmars af kommunalrådet giupskhet, har dock visat föga vilja och ifver, skrifves den 6 Okt. från Newyork: I måndags ivställde sig inför fredsdomaren Bixby en hr Barrett såsom advokat för borgaren Henry F. Spaukling och begärde häktningsorder mot Abraham Odeky Hall, mayor i Newyork, för straffvärdt tillvägsgående genom undertecknande af falska : fordringsanspråk på staden Newyork. Moi I tiverad var denna anhållan genom vitnesmål -laf en f. d. tjensteman å kontrollörskontoret 3. I W. S. Copeland. Domaren frågade hvarför s bland de anklagade Hall just blifvit utvald. Svaret lydde, att man förbehölle sig att mot a de andra framställa svårare anklagoiser. Doa maren uttalade sin motvilja för stt i detta