Aftonbladet – 23 oktober 1871, sida 2

at i parken, som sträcker sig från mitt fädernehem ned mot Saimen. Alla förtretlig. heter voro då glömda och jag kände mig inyo fri och lycklig. Jag instämmer fullkomligt i dina åsigter, sade löjtnanten, i det han gjorde i ordning en bädd af lö: och qvistar, men trots skogens och naturens gripande skönhet, och trots den beundran jag hyser för dina och således äfven mina åsigter, får du ursäkta att jag tar mig en tupplur. Jag är renniska och i detta ögonblick känner jag det starkaste behof af några timmars sömn. Sömn! utropade Henrik, i det hans öfverläpp lindrigt krökte sig, vhvem kan nu tänka på sömn! Dock, fortfor han med låg stämma och lutade sig intill sina kamrater, sof ni; jag skall vaka, jag vill vaka. De båda vännerna betraktade honom med en viss förvåning och löjtnanten sade: Du vill vaka öfver oss, af hvilken orsak ?o Emedan jag anar att en farsa är för han den.n Talaren utsade dessa få ord med en sådan likgiltighet, men tillika öfvertygelse om riktigheten af sin förmodan, att de båda andra började tro detsamma. Här uppstod nu en liflig strid om hvilken som skulle hålla vakt, och Henrik segrade, isynnerhet genom dessa ord: Vaka ni båda två om det roar er; jag har föresatt mig att inte sofva i natt.. Dessa ord fällde utslaget, löjtnanten och Axel svepte in sig i kapporna och många minuter förgingo icke förrän de, uttröttade som de voro af så många dagars kringirrande i skogarne, insomnade, Knappt hade Henrik förnummit det första svaga ljud, som plägar bebåda att sömnen tagit ut sin rätt, förrän han reste sig upp och med skyndsamma steg närmade sig elden.