Aftonbladet – 20 oktober 1871, sida 2

Han hade kosppt hovnit uttala sista ordet, då Axel, som kommit ett godt stycke framom sina kamrater, tvärt höll in siv häst och syntes tvehågsen om han skulle fortsätta vägen eller ej. Hvead står på, hvad str på, ropade de öfriga med en mun och skycdade fram, äro kossckerna i närheten ? Åhnejo, svarade Axel med ett svagt leende och utsträckte banden öfver hästens nacke, iogenting sådant ännu. Men, se sjoliva Hvilken väg är pu den rättaste, den öller den. Biott några alnar frawför skyttarne delade sig den smala skog i den ena åt vester, den andra åt nor. mycket våra ryttare än trärgås siaa Ögon var det för det starke krets skull omijligt att se inåt de båda vägarne längre än ott par alnar, Skopen.tycktes helt och höälLt semmanväxa ötver de smala vägarne, och ju längre de bemödada fig om att upptäcka något föremål, som skuils kunoa leda dem på rätta stråten, såsom någon vägstolpe eller dylikt, desto mera bletvo da öfrertygade om fruktlögheten af sina efterspanivgar. Ja, här är ingentiog annat att göra, än att anförtro 0ss åt lyckan, som hittils räd. dat oss, sade löjtoanten och satte båda händerna öfver ögonen för att på detta sätt skärpa synen. Sadan han några ögonblick suttit orörlig i denna stöällniog, vände han sig till sina följeslagare och sade: Iogen at er känner till trakten? Alla gjorde en stum, nekande åtbörd. Jan, fortfor löjtvanten med allvarlig stämma, då måste vi, såsom jag nyss sade, öfveriemna oss åt Gade försyn, Hör, hör! utropade han och lyssnade uppmärksamt, man siåss derbort2; det är vid Kuona bro, och här mäste vi vara dömda till overksamhet.