Aftonbladet – 19 oktober 1871, sida 3

vilja deltaga i ett beklagande af att konungens rådgifvare rådt K. M:t att framlägga detsa förslag. Frih, v. Otter yrkade, på grund af hvad de tio reservanterna anfört, bifall till K. M:ts förslag, och erinrade i afseende på utskottets anmärkning om att man icke enligt detta förslag skulle kunna erhålla befäl derföre att soldaterna komme att tagas ur de lägsta folkklasserna, hvilka ej egde tillräcklig bildning, att samma bildningsgrad funnes hos arbetskarlar som i allmänhet hos dem, hvilka be sitta egendom till omkring tusen rårs värde och att fyra femtedelar af vår nation stå på samma bildningsgrad, Grefve Posse menade, att de som ämna votera för förslaget sökt betäckning bakom krigsministern, men att de som rösta mot förslaget ha en lika god betäckning bakom en förutvarande krigsminister, hvilken yttrat att detta förelag icke är bra. Om man afslår det kungl. förslaget, så riskerar man åtminstone icke att föranleda några vådliga konseqvenser. Hvad den af krigsministern åbero pade skrifvelsen från Första kammaren beträffade, så kunde man ej efter densamma döma, ty det vore icke lätt att utfandera hvad denna skrifvelse egentligen betydde. Tal. yrkade afslag å förslaget. Hr Wallenberg nämnde, att då han hörde sntydan om att man hade ett urtima riksmöte att vänta, så gick det en viss rysning öfver honom. Hade det varit något så angeläget med denna fråga att man icke kunde dröja till nästa lagtima riksdag? Detta vore så mycket mera underligt, som regeringen icke visat ringaste oro i afseende på andra stora reformer som vänta sin lösning. Dessutom har regeringen icke nu uppgifvit hvarifrån man skall taga den summa af bortåt en million rdr, som under kommande år skulle blifva behöflig. Vid ett allmänt riksmöte kan finansministern säga, hvarifrån det erforderliga beloppet skall kunna fyllas; men detta glipper man sysselsätta sig med vid en urtima riksdag: der besluter man blott, och sedan möter vid den lagtima riksdagen det olyckliga skådespelet af att den ena letar hit och den andre dit för att hitta på skattebitar att fylla behofvet med. Tål. förmodade att afsigten vore att lägga den ifrågavarande utgiften på närirgar gom icke tillhöra jordbruket. Om så är fallet, så bör man kunna! begära några jemknieger just för dessa stadsegendomar, som nu erlägga två tredjedelar mera i bevillning än landtegendomar. Vore väl de sevare mera tryckta än de förra? Tal. trodde det icke, och dessutom vexlade de förras värden till följd af olika konjunkturer och förhållanden bögst betydligt, hvarförutom i vårt skatteväsende rådde en så förfärande långsamhet, att om en skattesiffra sättes för högt, så får man processa i ett par år för att få rätt. Äfven der är en reform nödig. Om man för öfrigt tror att handel och industri kan bära hvilka skattebördor som helst, så antingen misstager man Big eller måste man vidtaga sådane förenklingar, att rörelsen kan skötas mera fritt. Då det är fråga om skattelindringar, så bör man visa obilligheten af de skattebördor som förefinnas och huru stor minskningen i desamma skulle blifva. Detta är rätta vägen, och sådant har skett mången gång förut. Men helt annat är om man vill använda de tillgångar gom staten eger till sitt försvar för att få fram något annat. Detta är och förblir köpslagande. Regeringen önskar py värnepligtslag, och för att få denna användes en delat roteringen såsom köpeskilling. Det her anmärkts att det på detta sätt skulle finnas personer som komme att få sin kapitalförmögenhet ökad med 50,000 rdr. Om detta är sannt, så måste de tagas någonstädes, och tel. kunde icke finna annat än att statens ekonomiska kraft på detta sätt skulle blifva bruten. Tal. kunde icke gå in på att man borde begagna tillfället af ett känsloflöde för att antaga något, som man senare skulle komma att ångra, och trodde icke att den talare vore född som skulle bänföra Första kammaren till att gilla något som: den icke pröfvat vara godt. Känslopolitik borde alltid förvisas, och om i detta fall det k. förslaget icke vore moget, så vore det väl icke någon riksolycka om det skulle få hvila till något kommande år. Det vore en betydlig skilnad mellan September månad år 1871 och September 1870, liksom det vore en skilnad i tiden efter slaget vid Sedan och efter konversationerna i Gastein.Man bör då kunna vänta att riksförsamligen icke skall för-: summa att iakttaga olikheten i de politiska konjunkturerna. Tal. kunde icke biträda förslaget, men ännu mindre de i den omtalade slutstrofen af betänkandet förekommande orden. De måtte ha tillkommit genom missförstånd. Utskottets majoritet hade kanske trott sig sitta i ett konstitutionsutskott, som sysselsatt sig med decharge, men då skulle slutet ha blifvit en anmälan i enlighet med 107. Saken är som man finner oförklarlig huru man tager den, och detta så mycket mera som tal. icke trodde sig begå ett misstag då han sade, att hr krigsministern åtnjuter fullt ut lika mycket förtroende som flertalet af hans ärade kolleger, hvilket också blifvit bevisadt genom de högst betydliga anslag som blifvit ställda till bans förfogande. Detta förtroende har han äfven visat sig förtiena derigenom att han användt anslagen på ett sådant sätt att man fått något för något, hvilket icke alltid varit fallet förut. I afseende på reservanternas förslag så hänvisade ta. till ett yttrande i en liten periodisk skrift, i hvilken det om detsamma heter, att det afsett att bereda kammaren en form för bifall gom i grunden är ett afslag utan att vara ett misstroendevotum. Ett varmare förtroendevotum än reservanternag hade tal. icke helier sett; men man borde dock tänka sig hvad följden skulle blifva ifall det k. förslaget ginge igenom med några få rösters majoritet äfven i Ändra kammaren. Det hade då tillkommit en armorganisation utan att med någon förkärlek omfattas hvarken inom eller utom representationen. Frih. Reutersvärd replikerade några yttranden af grefve Posse och erinrade emot den siste tal. att frågan icke under en. lagtima riksdag skulle kunna få den grundliga behandlinpg som under en urtima, tilläggande i afseende på samme talares sist anförda yttrande, att om icke en majoritet i Första kammaren, hvars reservanter förklarat mig gilla K. M:ts förslag i desa hufvudgrunder, och en knapp majoritet i Andra borde anses för en verklig majoritet, så vore det icke godt att veta hvad som med det ordet menades. Sedan diskussionen härmed förklarats afslutad begärdes votering, och antogs, såsom bekant, K. M:ts förslag med 75 röster mot 44. Då den efter hufvudfrågans afgörande förda diskussionen saknade allmännare intresse och resultatet af densamma föröfrigt är bekant, förbigås den härstädes.