Aftonbladet – 19 oktober 1871, sida 3

dess uppgift är ej att vara ett vetenskapligt system, utan i stället att genom sitt mångfaldigt rika innebåll utgöra en vägledning under alla lifvets förhållanden. Hr Bernhard är i gsjoliva verket långt ifrår att hafva kommit till klarhet med afseende på nu omordade begrepp. Då granskare yttrat, att tron ej kan af någon domstol påtvingas en person,, så uppfattar hr B genast tron säsom likbetydande med — katolska dogmatiken och säger; att påfven aldrig velat tvinga någon att antaga tron, utan att detta är protestanteroas påfund. Men, ärade hr opponent! — då kan ju ändå — I tvärt emot hvad ni förnekade, då vi gaf er vederpart rätt — tron påtvingas en person? — Dock nej, tusen gånger nej! Den verkliga religiösa tron och tillförsigten kan, lika litet som någon annan känsla, påtrugas någon; men väl kan, t. ex. af en lärare, den katolska dogmatiken bibringas ett barn eller en äldre person, som ej följer med iordvändningarna, — Då granskaren vidsre sagt, att den kristna sonniogen tillkämpar man sig under strid, eller med andra ord att den utvecklar sig för oss, så bebagade predikauten ej läsa rätt i texten.; utan påstod, att der stod, stt iron — denna makt, som ofta med ens framträder, och eom i den äldsta kristenheten ofta visade sig med en förvånande styrka — att äfven den blir, från ändlighetens synpunkt sedt, en utveckling. Misstaget var ouppsåtligt, men torde dock böra anmärkas med det tillägg, att man vid en polemik ej eger påbörda motståndaren åsigter, dem han aldrig byst. Oifelbarhetsdogmen stöder sig således på en misstydning af bibeltexten; den förbiser, att religionsvetenskapen utvecklar sig; underkänner eller åtminstons ignorerar den religiösa trons betydelse; gör i sjelfva verket päfven till Gud, men proklamerar på samma gång ett stillaståepde i det religiösa vetandets utveckling; glömmer alltför mycket, att Kristi rike ej är af denna verlden, och är slutligen nog blind att ej inze, det påfvarne verkligen hafva begått misstag, samt att katolska kyrkans bekännelse är i verkligt behof at att renas och luttras. Förf. har i Sverige och utomlanda ofia besökt katolska kyrkor. Han har fannit sig illtalad af den samverkan emellan den sköna ens särskilda arter, hvilken vid katoliciamens kult så mycket bidrager att höja stämniogen, men han har ryst tilbaka för den okunnighet och andliga ofrihet, xom han ej kunnat underlåte att spåra hos menigheten, och hvilken i mänga fall äfven prediksnternas uppbyggelsetal hafva tyckts tförntsätta. Al pasior Bernhards föredrag har ban haft mycket att lära. Men han bhemställer, huruvida ej hr B, i stället för att ständigt välja till ämne ofelbarhetsdogmen, som hvarken tilitalar förstånd elier hjerta, borde predika öfver en sann kristlig tro — men ej en sädan troo, som blott är liktydande med den katolska betänrelsens, och lika litet å ena sidan en sådan tro, som hos en egenorättfärdig sekterism inom vårt land yttrar sig genom ett torat känslosvall, eller å den andra en sådan, som är en blott jadisk eller jaridisk laglydnad -— utan i stället en religiös öfvertygelse, som utan byckleri visar sig genom kristlig kärlek. Hvad vår tid beböfver är ej skolastiska dogmer, utan fastmer en enkel och kilar religiös insigt, tillämpad på lifvet; och en förbättrad religionsundervisning i våra skolor tycks antyda, att detta behof är på väg att blifva afbjelpt. Orelbarhetsdogmen är ej ett godt ämne att predika öfver, den må nu vara hura katolsk som helst, Den spekulativa och den textkritiska forskniogen arbeta i våra dagar osfbrutet, på skilda vägar, fastän mot samma mål; de hafva kanske snart räckt hvarandra handen och i och med detsamma, inför hvarje tänkande menniska, utdömt den hierarki, som Jänge räddade sig genom sin konseqvens, men som slutligen, då den ej kunde komrea längre i konseqvens, föll tillsamman, på samma gång som dess främste representant ville sätta sitt vetande ra ni fört Guds. PRESS ATES