Aftonbladet – 19 oktober 1871, sida 3

sällan neåtränga till folket och har i ailmänhet mindre inflytande på sin samtid än på en kommande; men textkritikens resultat bana sig omedelbart väg, ty de ligga genast öppna och tillgävgliga för alla. Ati under sådana förbållanden vilja med citater ur Nya Testamentet ådagslägga päfvens ofelbarhet är onekligen ett djerft tilltag. Låt oss se, huru hr Bernhard härvid går till väga! Kristus bar lofvat att vara när sina lärjangar alla dagar intill verldens änds och att sända dem gin anda, som skulle loda dem i all ganning, och dessa ord betyda nu, enligt hr B., att påfvarno i Rom skulle oafbrutet vara i besittning af senn kunskap om kristendomens innehåll, d. v. a. om både dess teoretiska och praktiska sanningar. Alit hvad påfvarne förkunpnat omj de sju sakramenten, bikten, aflatet, skärselden, presternas celibat, junefra Marie obefläckade aflelse, helgonens öfverloppsgerninger, som komms andra till godo, m. m., är således kristliga sanvingsr, likasem allt, hvad de påbjadit, bar varit rätt och kristligt. Att nyssnämnda läror ej fiaves framstälda i Nya Testamentet, tycks ej besvära tolksreo; betänkligare kunde då den omständigheten synas vara, att de äldsta kristne församlingarne ej visste af dem, ty om Kristi kyrka ständigt skulle ega den fullständiga insigten af sanningen (ri, jag är när Eder alla dagar, ate.), så borde väl alla bär uppräknade dogmer varit af de äldsta kristoa sotsgon. Historien vet owutala, utt påfvarne både motsagt hvarandra och utfördat befslloiogar, ! som de sedan måst återkaila, men detta bindrar ej, att alla påfrvar utan undantag, obe roende af boagåfolng, kunskaper och sträfvanden, ja, äfven oberoende af hvars och ens fel och svagheter, vetat det ssnna och i sin verksamhet för kyrkan gjort, hvad som varit rätt. — Dock — det är fögg tillfredsställande att påpeka alla de orimligheter, till j. hvilka ofelbarhetsdogmen leder. Man kan vars berättigad att frå a: är det ej naturligast att antaga, det Kristus med sin fortfarande närvaro hog sina lärjungar ej afser en yttre, hos något visst kyrkosaiwfanå, ej ens en yttre hos kristenheten i det hela, utan fastmer en inre hos alla, gom hafva en kristlig tro och ledas af kristendomens anda, d. Vv. 8. af Kristi anda, de må nu tillhöra det ena eller det andra kyrkosamfundet? För öfrigt homstälia vi till en hvar, som kan läsa rätt innantill i bok, huruvida de af br Bernhard cterade textställena kuvna innebära, att påfven i Rom är mera ofelbar än hvilken biskop, prest eller lekman som helst. Men br Bernhard är ej så noga med, hvilka antaganden han gör; och wtanm vidare behsgar han benämna granskaren för rationalist. Skulle med detta ord hafva menats detsamina, som vanligen dermed förstås i teologiska läroböcker, så torde enhvar medgifva, ett påståendet saknar all grund. Men alldenstund rationalism, i detta ords egentliga betydelse; är såsom: filosofisk ståndpunkt den enda bsrättigade, så har törf. ingenting emot att få äran af denna titel. För öfrigt har hvarken han eller den rationalistiskt-filosofiska skola inom vårt land, hvars företrädare var E. G. Geijer, och hvars grundläggare var Q. J. Boström, påstått, att Kristus skulle hafva varit en helt vanlig menniska, jemförlig med kiaeseraas kon-fa-tse. N. Lilja må gerna hafva yttrat något sådant, och Th. Parker framställer verkligen hypotesen, stt aGud skalle ur sia förrådskanmeare kunca framtaga någon ännu utmärktare religionslärare än Kristus.; men en af kbkoströmska skolans mest framstägnde tänkare, Axel Nyblus, gör i sin broschyr öfver Th, Parker och den religiösa frågan decne författares åsigt till föremål tör en kritik och kommer dervid till resaltstet, att kristeadomen är den absoluta religionen, och att Kristus, som ij) Nya Testamentet företrädesvis kallas Guds: 80n, på samma gäng är menniskoslägtet, från -ephetens synpunkt betrsktadt. Det är; ej annat, än hvad som i Nya Testamentet , uttryckes med orden: xdet finres blott en! j d q j i : Gud och en medlare emeilan Gud och menniskor, nemligen den menniskan Jesus Kristus. Jemförelsen emellan rationa!ismen och Confucii lära är allt annat än väl vald. Deremot kan en jemförelse emellan denna genare och i: katoliciemen ligga ganska nära till bards.j Kejsaren af Kina är zolens broder och måpang kosio, samt ätnjuter såsom sådan en gudomlig dyrkan; påtven i Rom är Kristi ståthällsre,, hvars utslag 1 teoretiska eller; praktiska frågor äro ofejibars: båda fordra af sina underhafvands en pistet, som ser ut som ofribet; och såväl kinesiska riksreligioneo som katolicismen representera ett orörligt stillastående, gom sjelf hämmar all ot veckling, I Om rationalismen, sådan hr Berohard tönker sig dev, rätter förnuftet (d. v. s. hvad som rätteligen tör kallas förståndet, tänkandet) såsom högsta domstol i religiösa frågor, så kan ingenting vara mera berättigadt än detta — då det nemligen gäller religiöst vetenskapliga frågor. Att detta äfven är hr B:s innersta öfvertygelse, framgick af det erkännande, han skänite tänkandet, äfvensom deraf att han påstod, det hvar och en kunde öfvertyga sig (d. v. 8 med sitt förstånd fatta), huruvida påfven hade rätt eller icke; För att en teologisk vetenskap i skall vara möjlig; torde väl fererar, stt förståndet fär vara domare i religiösa frågor, och om ej tänkandet får med den sysselsätta sig, så lärer väl snart tanklösheten enssm taga dem om band. Ena annen sak är, att vi här i verlden ej kunna begripa så synnerligen mycket, och att deriöre känslan och föreställningen få supplera förståndet. Religionsvetenskapen utesluter således ej, E som utgör trons föremål och innehåll. Mer vi mena här med to tj detsamma som hr I Bernhard: den kstolska tron,, d. Vv. 8. den katolska Gogmatikev, En verkligt kristlig tro är denna fasta tillförsigt, som — för att begagna en ofta använd bild — utgör den breda bas; på hvilken det kristliga lifvet utvecklar sig; öch hon förutsätter ej något större mått af kunskaper, ehuru ett sådant ej utesluter henne. — Tron och vetandet äro derföre lika berät: igade och böra gälla hvar på sitt område. Vi se nu genom ett fjerrglas., detta kan sägas om tron; sprötven allt och behållen; hvad godt är — detta är vetandets grundsats. Härmed har ej värdet af vår religions trnotanskälla hiitvit förringadet Den inno