Aftonbladet – 19 oktober 1871, sida 3

Ofelbarhetsdogmen, predikad i Sverige. TIL Det har i våra dagar blifvit en gängse åsigt, som tyvärr innehåller allt för mycket af sanning, att teologiska stridigheter aldrig leda till något resnitat, Vanliga iörhållandet är nemligen, att åtminstone den eva af de stridande parterna låter sig bestämmas uteslutande af sin känela och följaktligen hvarkea ger eller tar skäl, långt mindre ger sig tid att klart uppfatta tvistefrågan och sin ställning till densamma Läsaren torde erinra sig hurusom för flera år sedan en teologie professor vid rikets första universitet (numera svensk biskop) öppet arkärde, att han ej ville anses såsom tänkande — och gjorde detta erkännande, ej i en bör, då den bedjande glömmer allt och endast låter hjertat tala, s ens i ett predikoföredrag, som bör innehålla icke så mycket lärda utvecklingar, som fastmer kristendomens pligtlära, dees histeria, 0. sv. utan vid en vetenskaplig kontrovers, då det gällde att reda begreppen och draga säkra slutsatser. Att pastor Bernhard, åtminstone i princip, ej delar denna sidovördnad för den tänkande betraktelser; har deza, som nu grauskar bans föredrag, äran erkänna; och på samma gång granskaren tackar för den komplimangen, att han verkligen synes vara en tänkande menniska, får han säga hr B. den artigheten tillbaka, att det länder honom såsom katolsk kyrkoherde till heder att hafva uppfattat tänkandets. värda — någonting, hvarom en luthersk teologie professor och biskop sväfvat i okunnighet. Då det senasto kyrkomötet i Rom öppnades, hyste man allmänt inom den protestantiska kristenheten den öfvertygelse, att en så absurd lära som den om påfvens oelbarhet omöjligen kunde vid detta möte biifva antagev; och troligt är väl också, att ej så få katoliker delade samma åsigt. Det var med anledning af denna förutfattade opinion, som, efter hvad vi påminna oss, en tysk teolog på det bestämdsste och med anförande af en mängd på frågans lösning inverkande omständigheter ansåg sig kunna proklamera den förutsägelsen, att otelbarhetsdogmen skulle komma att dekrsteras; ty katolicismen, hvars yttre styrka just berott på den orubbliga följdriktighet, hvarmed den sökt genomföra en gång fattade principer, skulle komma att fortgå på denna konreqvensens väg, tills den en gång stötte emot, och dess fall skulle då blifva stort. En del af detta har redan gått i fullbordan; det öfriga Eterstår möjligen. Det är emellertid lätt förklarligt, att katolikerna gjelfva öro så angelägna att åberopa den nya dogimers solidaritet med katolska bekännelsen; och br Bernhard upptog derföre med synnerligt välbehag, hvad bärom blifvit yttradt. Men då hr B. dervid gjorde sig skyldig till ett felslut, hvilket han dessutom, eburn i den bästa afsigt, ville påtörda undertecknad, så får granskaren härmedelst unpdsnbedja sig denna ära. Granskaren hade visserligen sagt, att ofelbarhetsläran är en konseqvent utveckling ur katclicismens principer, men deraf följer ej, att han skulle klandrs professor Döllipger, som, ehuru katolik i öfrigt, reserverat sig mot densamma; ty om det än i rent abstrakt och formelt a:seende är en törtjenst att, när man har en oriktig princip. otdraga alla kopseqvenseraa deraf, så är det om man ger på saken sjelf, till och med en pligt att, när man ser sig vara på en orätt väg stanna så fort som möjligt, eller att, såeom ordspråket lyder, ;stämma i bäcken, innan mar blir nödsakad stämma i ån. För öfrigt torde Döllingers bekanta protest innebära, att bans åsigt, äfven angående hvad som är katolicismens princip, blifvit väsentligen ändrad. Katolicismen är konseqvent, när det gäller att vidhålla någonting en gång antaget, men den är visst icke koneeqvent inom sig sjelf. Tvärtom innehåller dess bekännelse såväl som dess kult en mängd motsägelser — hvilka