Aftonbladet – 19 oktober 1871, sida 2

klämman, fingo vi höra ett hvinande och hväsande ljad, liksom när stormen afbryte den ena gronen efter den andra, Vi gömde os3 i buskarne och afvaktade med framsträckta bajonetter hvad som komma skulle. Löjtnant Burmen kröp på händer och fötter från den ena busken till den andra för at hålla oss vid godt mod, och för att vars vi gare i sina rörelser, hade han lemnat tschakåen i min vård. Vi lågo så tysta som i grafven. Det enda ljud, som hördes frår mina kamraters läppar, var en mustig svordom öfver kosackerna, som inte kundelemna oss i ro ens en sådan qväll Visste ni då att kosackerna voro ute? frågade löjtnanten hastigt. Vi anade det, och det dröjde inte länge förrän vår aning besannades. Det -prassalade i skogen inte långt från vårt gömställe, och innan vi visste ordet af framsprävgde en liten kosacktrupp i karrier på en skogsväg, ungefär så bredd som denna. Den der vägen hade alldeles undgått vår uppmärksamhet, eljest skulle det inte varit svårt att ge dem en dufning, så att de aldrig glömt den. Vi trodde att truppen, som var vår lilla styrka mångdubbelt öfverlägsen, skulle fortsätta sin väg öfver slätten, men till vår harm beredde de sig till att rasta just i sjelfva brynet. Jo, det var en fin belägenket., småskrattade Jussu, jag är fördömdt nyfiken att få höra hur ni redde er ur klämman.. Åh, Burman anförde dem, inföll Henrik, han visste nog att draga sig helskinnad derifrån. Jo jo men, fortfor Matte och str.k med handen öfver skägget, ban gjorde så också. Ungefär haltva styrkan Hade redan stigit af hästarne då en ensam ryttare sprängde fram till dem. Han kom från samma håll som den öfriga svärmen. Han yttrade endast ett