Aftonbladet – 18 oktober 1871, sida 3

test mot utskottots åtgörande härvidiag. Tal. vorel icke så samzavinisk att hoppas det denna urtima riksdag skulle kunna komma till något resultat; men vore det så, att det på tal:s röst berodde att afgöra om riksdagen skulle i underdånighet frambära sitt instämmande i det k, förslaget, så skulle han befinna sig i en ändå smärtsammare belägenhet än han nu gjorde, då han hört till och med reservanterna mer eller mindre djupgående uttala sig mot förslaget och då Ingen yttrat sig helt och hållet gillande om detsamma. Det hade sagts att det i allmänhet vore väl om man underordnade sin enskilda böjelse för eller emot ett förslag under en annan högre öfvertygelse, som derigenom finge utrymme att komma till utförande, och det må väl finnas sådana ögonblick i staternas lif, då könjönkturerna göra att en enskild öfvertygelse bör vika för en högre; men om också eventualiteter förekomma då representantens skyldighet är att uppgifva sin öfvertygelse, så är dock, då såsom nu frågans tt. gång i alla händelser icke är beroende af den enskilde representantens röst, denne skyldig att ut: tala sin åsigt OCH rodögörå för Bid talkö utan afseende på hvad möjligen de konstitutionella följderna kunna blifva. i alla afseenden blir ansvaret för ett votum, som är grundadt på den enskilda öfvertygelsen, mindre än om man afgifver sin röst på gtund af ändra Ömständigheter, och tal. måste på det högata protestera mot det uttrycket, att det skulle vara vådligt att bandia efter sid enskilda mening. Tal fann sig således föran!åten alt inl yrka bifall till säröklida ttskottets hemställan, eburu icke på grund af utskottets motiv, utan med anledning af dem som blifvit af hrr Björnstjerna och Wijkander framställda och i icke betydlig inåk på gränd af dem som blifvit af reservanterna framställda. Men, tillade tal., är då vårt arbete förloradt, ba vi hitkommit blott för att säga vårt non possumus,? Nej man har kunnat rådplåga med bvarandra ock om man genom härdolsethas egen kraft hår kommit ätt bryta med den gämia vanan att uttrycka sig i en ton af sentiment i stället för med klarhet och lugn, så är denna vinst icke alldeles så ringa. I afseende på hufvudfrågan finnes dessutom i hr Björnstiernas reservation ett kört tittryck göm tal. bad få fästa tippmärksamheten på, nemligen att om en så omfattande plan som statsmakterna nu tänkt sig icke kan utföras, så kan döck målet till stor Kanske till atöräta delen ernås genom en förändriog zom icke är så fpensiv, genom att begagna och utvidga hvad vi hafva och derigenom ställa oss på den punkt att vi med lugn kuaona metse framtiden. Tal. trödde ält hvad sön I dag tilldrägit sig var rit till gagn, emedan det visat sig att fastän båda kamrarne vid förra riksdagen antogo värnepligtslagen, det dock är i denna som knuten ligger och att folket ännu icke är böjdt för att uttaga det stora steget. an får nu göra såsom det sker i det enskilda lifvet. Ett par bolagamän besluta att bygga ett hus. De ha ritningen färdig och de hoppas att byggnaden skall tillfredsställa alla anspråk j följande år fraiför man materialier. Det händer då att dessa icke räcka till, eller att den ene: intressenten icke är villig att underkasta sig alla de Uppofriogar söm den trsprtiogliga planens utförande skulle medföra. Den andre er då: välan, låt oss inskränka oss till en början. Det är detta man tror att riksdagen nu kan göra och det är på detta sätt som lösningen af den stora frågan nu kan ske. Tal; trodde derföre, att om det också är smärtsamt att då man haft en stor önskan se att denna icke kan realiseras, i den utsträckning man tänkt sig, så år det dock representationens skyldighet att se till om den icke kan realiseras i mindre skala. Tal.sbad att på grund af hvad han haft äran förebringa få anmåla att rösta med utskottet. Hr Hallenborg ville uttala de betänkligheter han hyste mot det kungliga förslaget. Den praktiska tillämpningen af den nya värnepligtslagen är nemligen oförenlig med nämnde förslag, enär detta ieke tillförsäktår om tillräckligt antal befäl. Det var bristen på sådant som år 1864 gjorde att så många af Danmarks söner stupade. Mot påståendet att en hvar borde i denna vigtiga fråga åsidosätta gin egen öfvertygelse för att genomdrifva saken, protesterade tal. Vore det eti vanlig ekonomisk fråga, skulle tal. kunna gilla detta påstående, men icke då det gäller en för fäderneslandet vigtig sak, och om det en gång blir fråga om att kläda blodig skjorta, ville talicke ha varit med om att fatta ett beslut, som skulle ha det med sig st den ungdom, hvilken vore kailad till landets försvar, komme att stupa af brist på ledning, och derföre att den blifvit utskickad mot fienden underlägsen denna, icke allenast till antal utan äfven i organisation. På grund af hvad tal. anfört skulle han komma att rösta med utskottet. Med detta tillkännagifvande förband3 dock ett ogillande af slutstrofen i utskottsbetänkandet, hvilken stred mot talarens känsla för hvad som vore rätt och orätt, så mycket mera, som man visste att en otroig möda och stort arbete blifvit nedlagda på det k. förslaget Frib. De Geer skulle icke ansett sig nu behöfva yttra sig, då han tillika med de nio öfriga reservanterna i utskottet redan uttalat sin mening, om icke dels anmärkningar blifvit framställda mot denna reservation, dels tre af de fyra reservanter, med hvilka tal. under förra riksdagen stått isamma led, förklarat att de nödgades yrka afslag å k. förslaget, hvilket tal. sjelf icke ansåg sig böra göra. Tal. trodde sig derföre böra redogöra för den tankegång, hvarigenom han kommit till motsatt åsigt med sistnämnde reservanter, i förhoppning att icke alla de som vid förra riksdagen gillade dessas mening måtte finna konseqrvensen fordra att de nu afslå K. M:ts förslag. Tal. ville till en början nämna, att han fortfarande anser att de fem reservanternas förslag skulle utgjort uppslaget tili en lyckligare Tösning af frågan än K. M:ta; men då deras förslag redan fallit och det icke fanns någon utsigt för att det nu med framgång skulle kunna återupptagas, så hade tal. ansett sig pligtig tillse om icke K. M:ts förslag står närmare intill reservanternas förslag än det nu bestående gör, och vid denna granskning hade tal. funnit förhållandet verkligen vara sådant. Hvad först beträffade regleringen af rustoch rotehållarnes rättigheter vunnes genom det k förslaget det syftemål som de fem reservanterna afsett, att nemligen få denna börda fixerad till visst belopp. Det vinnes fullständigt i afseende på alla dem, hvilka icke äro skyldiga att lemna ostad; i afseende på dem som ha denna skyldighet blir deras onus i alla öfriga delar fixeradt utom beträffande bostaden. Om nu de fem reservanternas förslag antagits, skulle en uppskatt. ning ha skett af olika värden på boståderna i olika trakter och det uppskattade värdet af bostaden skulle ha ingått i vakansafgiften. Denna uppskattning skulle enligt reservanternas första åsigt utföras af komit6er eller såsom de sedermera föreslogs af K. M:t. Enligt K. M:ts förslag är det soldaten sjelf som får bestämma värdet af sin bostad. Praktiskt taget torde skilnaden icke bli synnerligt stor, då det är antagligt att der rotehållaren bjuder fulla värdet af bostaden eller något derunder, soldaten icke skall vara obenägen att antaga detta tillbud. Hvad det militäriska företrädet beträffade, tillerkände tal. detsamma i flera afseenden åt reservanternas förslag, icke minst derföre, att der rustoch rotebållaren är villig att utbyta sitt besvär mot vakansafgift, kronan för alltid har rekryteringen i sin hand, medan deremot enligt K. M:ts förslag rotehållaren vid hvarje soldatombyte kan bestämma om han vill med vakansafgiften fortfara eller återgå till det gamla. Derigenom uppstår en viss osäkerhet så mycket mera som ett icke obetydligt antal nummer behöfver tillsättas och dertill vid hvarje kompani behöfves minst fyra vakanta nummer för volontärer, hvarförutom 4 underofficerare skulle uppbära lön. Men icke heller i detta afsende kunde tal. tro, att i praktiken någon synnerlig svårighet skulle möta, ty med den låga vakansafgift som K. M:t bestämt vore det sannolikt, att fullt ut lika många rustoch rotehåliare skulle öfverlemna rekryteringen åt staten som fallet blefve enligt de fem reser vanternas förslag. Det kan sägas, att de militä