Aftonbladet – 16 oktober 1871, sida 2

, zz. cräktningar på den Heliga Stolens besittninar och uttala den önskan, att deras lands egering likaledes må protestera deremot geom en ihållande diplomatisk demonstration. bfter deras åsigt är det en gemensam pie ör de makter, som äro intresserade i kyrans heliga oafhängighet, att skydda påfvestolen, alldenstund Hans Helighets okränkvara rättighet till det påfliga konungadömet cke upphört att vara den nödvändiga unjerpanten på den katolska samvetsfriden. Undertecknarne uttala vidare sitt fullkomliga erkännande af ofelbarhetsdogmen och sin öfvertygelse, att revolutionen under olika former är kyrkans såväl som mensklighetens värsta fiende. Myntverket i Paris har slagit en medalj i guld, som skall af Seine-prefekten Leon Say öfverlemnas såsom en gåfva från Paris till London till ett minne af den hjelp, som London gaf Paris efter belägringen, Leon Say skall vid en stor bankett i Egyptian Hall i London den 18 dennes öfverlemna medaljen till lordmayorn. Medaljen har på ena sidan staden Paris vapen med inskrift: Fluctuat nec mergitur och på den andra sidan orden: La ville de Paris ä la Cit de Londres. Ravitaillement de Paris 1871. Under titeln Ma mission en Prusse, har f. d. franska ambassadören i Berlin Benedetti offentliggjort en serie depescher och förtroliga bref till den kejserliga franska regeringen, i hvilka han redogör för den andel han tagit i dess politik. Denna samling är genska kömproemetterande för Emile Olivier och hertigen af Grammont, och bland annat visas deraf, att den föregifna förnärmeleen i Ems mot den franska ambassadören icke egt rum, uten blott var ett medel att ytterligare åverka kammarens reden alltför upphetsade rigiska stämning. andra sidan är emellertid icke lätt att förstå hvarför Benedetti, som var närvarande vid det möte i den lags stiftande församlingen, der denna fråga diskuterades, genom sin tystnad bekräftade hertigens af Grammont frams: ällving af det skedda. Äfven om han icke kunde offentligen uppträda mot sin förman, utrikesministern, hade han dock alltid haft den utvägen att begära sitt afsked. Med orätt har man förebrätt Benedetti, att han genom zin slöhet och ouppmärksamhet ha i sin mån bidragit till den för Frankrike olyckliga utgåpgen af kriget. De nu framlagda depesckerna och handlinarna visa tvärtom, att kejsardömet i Beneetti egde ett både skarpsynt och skickligt sändebud vid det preussiska hofvet och att det icke var hans fel, om man i Tuilerierna slog till döförat för de vigtiga meddelanden, l: hvarmed han oafbrutet försåg det. mmMNO Rn meet Rn RR FT KE Fn RR TR ÖL DR Från Brissel skrifves den 8 dennes till NationalZeitung i Berlin: Enligt ett i bärvarande diplomatiska kretsar gä: gsa rykte skall tyske rikskansleren med det snaraste efter Österrikes exempel utfärda ett cirkulär till Tysklands representanter i utlandet, i hvilken rundskrifvelse han ämnar utveckla, huru nödvändigt det är för alla stater i Paropa att vidtaga åtgärder mot den socialistiska rörelsen. Detta steg skall säkerligen väl upptagas i Belgien; Internationales verksamhet har under de senaste veckorna här antagit len mycket oroande karakter. En högt stående embetsman, som af inrikesministern fått i uppdrag att utarbeta ett betänkande om Internationales egitationer, har slutet sin redogörelse med de orden, att om agitatiooen fortsättes ännu i två år, skall det vara ute med Belgien och dess statsinstitutioner. Agitatorerna synas i synnerhet hafva fattat det beslutet att småningom framkalla arbetsnedläggelser i alla näringsgrenar. Ordningsn har nu kommit till skomakarne att framställa sina fordringar. Köln. Zeitong innehöll för kort tid sedan ett bref från Arnhem, skrifvet af En bolländare, i hvilket meddelades att furst Bismerck hade gjort bolländska regeringen ett anbud om att inträda i den tyska tullföreningen, men att regeringen hade afslagit detta. Brefskrifvaren utbredde sig öfver det önskvärda för Holland i en sådan anslutning, isynnerhet med hänseende till dess indiska kolonier. Dessa inbringade förr åt statskassan mänga millioner gulden årligen, men vore nu i ett sådant tillstånd att de iogåfvo hvarje holländare fruktan för framtiden och mycket inflytande gjorde sig dessutom gällande för awt upphetsa inbyggarne till uppror, på det öarna då skulle tillfalla Pagland. Så framt ej Holland erhölle en mäktig stats hjelp, skulle dess vackra besittningar utan tvitvel gå förlorade. Å andra sidan skulle Tyskland hafva det största intresse af att få ett förbund med Holland, emedan det segerrika och mäktiga Tyskland är nödsakadt att göra sig till en sjömakt af första rangen. Holländarne höra till den germaniska folkstammen och hafva ett germaniskt språk, och då den holländska staten dock näppeligen kan längs vara i stånd att bibehålla sig oberoende, hvarför skulle den då icke söka ea nära anslutning till det tyska kejsarriket? — Köln. Zeitung var dock sjolf eå lörståndig att den medgaf, att denna uppfattning delades af blott få holländare, men förteg alldeles att orsaken hvarför de indiska öarna icke nu inbringa till statskassan så mycket som förr, hufvudsakligast måste sökas deri, att holländska regeringen icke längre anser det vara passande att använda en så stor del af öfverskottet till moderlandets förmån, då kolonierna sjelfva hafva behofver för befrämjandet af många särskilda anläggningar och inrättningar. Man har icke heller förr hört någonting om engelska intriger mot holländarne i Indien och en hvar skulle tycka att England hade tillräckligt med kolonier :tt ej önska sig flera; man kan ju till och med i den engelska kolonistyrelsen under senare åren tydligen spåra ett sträfvande att lossa på bandet mellan kolonierca och moderlandet, på det att detts skulle konpna bättre tåla en möjlig lösslitning från Co förra. Enligt ett telegram från Wien till Berl. Tid. skall det vara regeringens afsigt att låta nästa riksråd sawmanträda, icke: Wien, der det, såsom man redan sett, Jätt kan komme till demonstrationer och oroligheter å tyskarnes sida, utan iden fredliga staden Kremsier i Mähren uti närheten af Olmitz, derl riksdagen förut varit sammankallad under del oroliga förhållandena 1848 och 1849,