Aftonbladet – 16 oktober 1871, sida 2

seende på besättandet af den lediga stätslinistersbefattoingen: Statsministerplatsen är och kan icke i realitein vara landets högsta embete; den är det blott tulärt och enligt rangordningen. Hade det varit ieningen, att dess innehafvare i sjelfva verket äst efter konungen skulle vara den främste och dande mannen i styrelsen, så skall enhvar inge, tt hans ständiga och oafbrutna vistelse i Sveriges ufsodstad i helt annan grad skulle påtrycka Våft and provinsmärket än den vakanta ståthållarebefattingen. Just denna permanenta frånvaro från lanet, under hbyilken han iske en sång står i den ära och lifliga beröring med statsförvaltningen ler till det offentliga lifvet, som hvilken som elst af de öfriga statsrådsmedlemmarne, måste ill en viss grad till och med ställa honom i ett ner passivt förhållande än dessa och afhålla hoiom från att vilja påtruga konungen särskilda, rån den norska regeringens afvikande åsigter. Jafsedt den med platsen förbundna höga rangen san och bör statsministerembetet alltså väsentligen cke vara annat eller mer än en expeditionsbefattling hos H. M:t för de af den norska regeringen örberedda ärendena, antingen dessa nu angå enlast nörska eiier gemensamma angeiägeihöter. Det har icke heller varit någonting annat eller mer, hvarken medan hr Due eller hr Sibbern beklädde platsen, hvarmed naturligtvis icke är sagdt, att den skulle utesluta all sjelfständig uppfattning eller fritaga dess innehafvare från det konstitutionella ansvafet, ellor att den icke skulle kräfva Pgenskaper, som det kan vara svårt nog att under våras förhållanden finna förenade hos en perton. Men äfven här ha jernbana och telegraf utöfvat ätt nivellerande inflytande och i hög grad förminskat den vigt, som i gamla dagar med någon rätt kunde tilläggas platsen, då flere dagar förflöto, innan de genom kurirer fortskaffade depescherpa mellan Kristiania och Stockholm hanno fram till sin bestämmelseort och således gerna månader kunde gå förbi, innan förhandlingar i ett eller an: nat vigtigare regeringsärende kunde föras till slut, hvaremot detta nu blott behöfver medtaga en dags telegramvexlingar. På den tiden kunde derföre onekligen fall förekomma, då statsministern var nödsakad att bandia på egen hand och utan att inhemta den norska regeringens vägledning, men kanske fallen ändock voro temligen sällsynta och sällsyntare än någon anar. . a Det är en lika stor öfverdrift att skjuta statsmini. sterembetets reella betydelse upp i jemnhöjd med dess enligt rangordningen formella, som att förklara den så alldeles betydelselös och mer än öf verflödig, att den helst borde pfskaffas såsom vet nu atdanket Gjögleris, ehuru mail säkerliget kunde vara mer benägen att skänka sitt bifall å den i sistnämnda uttryck liggande tanken om er mindre prunkande ombildning af befattningen hvarigenom den oriktiga vigt och betydelse, son man nu tillägger den, också skulle försvinna Emellertid kräfver statsministerplatsen fortfarande att fyllas af en mer öfverordnad person såsom chic för statsrådsafdelningen i Stockholm, såsom der der ofta skall förhandla personligen med konun gen och de svenska ministrarne och såsom der der i det hela taget skall representera vårt lant i Sveriges hufvudstad vid sidan af och ofta gen emct främmande lånders diplomatiska sändebud Statsministerembetet kräfver således säkerligen till och med om man vill begagna en mycket an språkslös måttstock för dess vigtighet, en man met mer än vanlig skicklighet och särskilda personlig: gåfvor, likasom en längre tids deltagande i de offentliga lifvet antingen sårom medlem af stats rådet eller af storth nget tyckes vara en önskli förutsättning hos dess innehafvare. Under det att hr Kjerulf har flere af de per sonliga egenskaper, som gjorde hr Sibbern s lämplig för denna plats, bland dem äfven ett takt fullt sätt, saknar han deremot den praktiska stats mannaerfarenhet, som hr Sibbern förvärfvat sig sina föregående diplomatiska befattningar, hvar emot hr Sibbern dock knappt egde en mera för trolig kännedom om de särskilda norska förhål landena, då han tillträdde sin plats, än hans efter trädare, hvilken ständigt bar vistats i landet oc haft befattning med många och olikartade allmänn bestyr, måste antagas besitta. Hr Kjerulf skall til lika vara en skicklig och ovanligt kunskapsrik m litär, på samma gång han varit den frivilliga be väpningssakens trofasta och ihärdiga stöd ända frå dess begynnelse och bjelpt till att hålla den i de oda spår, der den nu befinner sig med utsigt af SN en för alltid vunnen sak genom sin öfverfiyt ning till folkskolorna. Hr Kjerulf har dessutoi rykte om sig att vara en samvetsgrann och plig trogen man, hvilken säkerligen skall göra sitt yt tersta för att inhemta hvad som kan fattas honor för att kunna fylla den honom anförtrodda platser hvilken ban säkerligen först efter många och allvai liga betänkligheter har låtit förmå sig att mottag: Huruvida hr Kjerulf nu det oaktad: är den rätt mantiien för platsen, och om det fanns andre, go! redan voro mer fullvuxne för densamma än ha: kunna vi icke säga. Valet af honom tyckes å minstone vara ett nytt vitnesbörd om våra förhå landens hämmande vilkor för utvecklingen af d de egenskaper och den personlighet, som erfordr: för dylika embeten, och hvilka desse derföre sjelfv måste uppöfva från början. ARENOR YETIATEESRAARETSS