Aftonbladet – 13 oktober 1871, sida 3

samma förslag oförändradt. — (Forts.) Andra kammaren. Sammanträdet den 2 Oktober f. m. (Forts. fr. måndagsbl.) Grefve Posse, En ärad representant på Stock holmsbänken har här uttalat sina farhågor för at utskottet skulle i motiveringen till sitt betänkande hafva öfverskridit sin befogenhet. Jag är rädd at han egjelf missbrukat den konstitutionella rätten då han onder 23 minuter upptagit kammarens tic med att utreda uppkomsten af och syftet hos et politiskt parti, och jag vill icke följa honom på lenna väg. Han åberopade hvad som hade passerat under förliden riksdag vid ett enskildt samman träde, men hvad som jag kommer att åberopa frår förra riksdagen har passerat här i kammaren just i afgöraBdets stund, då samma fråga, som nu före. ligger, bebandlades. Här fälldes då från minister bänken följande tänkvärda ord: Jag sade, att vi velat försvara 0ss; jag har gagt det med tvekan Ty vore denna vilja lika djup, som den är allmänt kanske lättfärdigt uttalad, då tvistades icke här på tredje dagen om sjelfva saken, utan på sin höjd om sättet, på hvilket vi skulle göra den till verklighet., och vidare nu viljen också I skada foster. landet och ånyo unna de främmande länder, som med uppmärksamhet följa hvad här föregår, skade glädjen att se, buru, trots alla ansträngningar, värt fosterland skall qvarhållas i samma försvarslöshetstillstånd, hvari det så länge befunnit sig., samt slutligen en antydan om det hvardagliga spektaklet utaf en seger, vunnen af ett särskildt utskott ihop med ett enskildt intresse.. Det äricke hvars dagligt, att ledamöter af konungens råd utkasta sådana beskyllningar, de må nu gälla representationen eller en del af folket, och det är mer än antagligt, att dylika ord skola på vissa håll framkalla en låg skadeglädje. Jag vill göra eder, hr statsråd, uppmärksam på att frågan icke nu är klufven i utskottet, att den icke är neddragen till en skattefråga. Alla äro vi ense i sak. Det är endast om sättet vi strida och hr statsrådet borde hafva allt skäl att vara belåten med den utgång frågan fått vid denna riksdag, sycnerligast som i det k. förslaget skäl förefinnas ått neidraga den till en skattefråga. För min del tänker jag så högt om svenska folket, och dess representanter att jag tror, det hvar och en är villig offra hvad som nödvändigt erfordras för ordnandet af vårt försvar. Den allmänna värnepligtens många förtjevster har icke af någon kunnat bestridas. Den bidrager bland annat till att stadga och stärka föreningabandet mellan sjelfva folket och krigahären, den utjemnar all kastskilnad och man kan vara förvigsad om att då hvar och en har sina söner i ledet det. allmänna intresset för försvarsväsendet stiger, så att man bättre än nu ser till att soldaten klädes och födes och derföre med beredvillighet beviljar dertill erforderliga medel. Då alla hafva samma politiska rättigheter böra de äfven ega samma politiska skyldigheter. Detta system har äfven den stora fördelen, att de summor, som derpå behöfva användas, bidraga till folkets uppfostran, hvilket derigenom tidigt lärer sig ordniug och lydnad samt blir öfvadt: i kroppsliga idrotter, Alla europeiska länder, med undantag af England och Sverige, hafva infört allmän värneplipt. Hvarföre skola icke vi följa deras exempel och ordna vårt försvarsväsende uteslutande på denna grund? Det är just i fråga härom eller huruvida indelningsverket skall bibehållas som meningarne äro delade och jag kan icke fiona, att frågan blifver löst genom jemkningar endast i små detaljer. Den måste slutligen principielt afgöras i hela bin vidd. Hr krigsministern säger i förslaget, att åt armån bör gifvas eu sådan organisation, att folket med fullt förtroende lemna sina söner till krigstjenstens utgörande, och i det senast afgifna memorialet, att det stora målet ej kan vinnas utan enig samverkan mellan konung och folkreprassntation. Sådana ard äro tänkvärda och få icke förbises under den strid, Bom förestår mellan regeringen och riksdagen. De äro förtjenta af att tagas till rättesnöre vid behandlingen af den föreliggande vigtiga frågan, men så har åtminstone hittills icke skett från deras sida, hvilka understödja regeringens förslag, utan hafva de vidhällit den åsigten, ätt indelniögsverket skall bibehållas, dock icke såsom en öfvergångsform, utan som en för landet omistlig institution. Under det uppfattningen varit sådan på den ena sidan, är det ömisskänneligt att den varit alldeles motsatt på den andra. Man säger indelningsverket vara en gammal vördnadsvärd, med det nationella medvetandet sammanvuxen iostitution. Jag tillåter mig invända, att om någon härordning kan gägas vara sammanvuxen med falkmedvetandet, så är det folkhären, som räknar äldre nor än någon annan militär! institution. Det är medelst den, som det gamla Sveri e dyckats fran urminnes tider ör si gjelfsfändighet o let vi jan, sam följde Gusta i Adolfs, I rigtig oc Carl X Uastafa gogarrika bangr, men icke indelningsverket, som tillkom först i aftonrodnaden af vår nationella storhet, Om vi dessutom påminna oss, att då denna institution ipfördes, landets folkmängd endast var !;:del så stor som nu. dess geografiska utsträckning helt olika den närvarande samt odlingen icke på långt när gå allmän som nu, så torde ingen k Ra påstå, att det är med rättvisa förenligt att största bördan af försvaret fprsfarande skall trycka blott dem, som för en lång tid tillbaka sedan måste Maga sig det, Dertill kommer att det är mer än tvifvelaktigt huruvida svenska folket i allmänhet eller om ens de, som försvara indelningsverket, hysa förtroende till denna inrättning. Af det kongl. förslaget framgår, ått den indelta soldaten skulle användas såsom underbefäl för de värnepligtige. Här ställer sig den frågan ganska nära till hands: är det antagligt, att ban i allmänhet skall belinnas vara dertill duglig? Mig förefaller det som om man här ställt alltför stora inspråk på defti indelta soldaten, och man tyckes uldeles förgäta sättet för hans antagande till tjenH sten, hvilket gifver anledning befara att ej såkäl