Aftonbladet – 13 oktober 1871, sida 2

Till en början må således här återgifvas, vad hr Bernhard hade att säga gent emot ea uppfattning af frågan, som i Aftonblaets artikel blifvit framstäld. I sitt senaste föredrag anförde hr Bernard inledningsvis de ord, hvarmed, enligt Söndagens evangelium, konungsmannen utfär ade sin inbjudniog — orden: okommer till vitt bröllop!s Ån i dag, yttrade pred., utindas kyrkans tjenar med denna inbjuding; bröllopsbordet, som ständigt står redo, r hvad som eljest kallas himmelriket, d. v. . just kyrkan sjelf, och de rätter, som der ort.arsude åtojotas, äro ordet och de kyrkga sakramenten, Endast inom kyrkan fioas dessa rätter, men de finnas också der å ett ofelbart sätt. — Härmed var nu öfergången till ämnet gifven. Pred., som erän.se sig olta hafva talat öfver detta ämne, ille nu återkomma dertill i anled:ing af de nkast mot ett af hans föredrag, hvilka en f åhörarne låtit i tryck offentliggöra. Det kulie nemligen visa sig, att dessa inkast cke hade det ringaste att betyda. Sedan hr B. vitsordat, att hans egna åsiger blifvit af den granskande åhöraren rikigt uppfattade och återgifna, fästade han ippmärks .mheten på yttrandet, att ofelbarietsläran... är en konscqvent utveckling ur karolicismens principer.. Detta yttrande ådrog ;ranskaren lofordet, att han verkligen synes vara en tänkande menniska,. Han inser oemligen, så föllo orden, huru orätt de hafva det för sig, hvilka anse ofelbarhetsläran stå i strid : ed katolska kyrkans bekännelse, eller hvilka tro sig vara goda katoliker, oaktadt de förneka denna lära Till dessas antal hörde nu Döllioger och hans anhängare, men det bade genom helt nyligen iolupna underrättelser blifvit meddeladt, att Döliinger ej ville gå längre i sitt förnekande af kyrkans lära, och att han på det bestämdaste ogillade vissa partiledares afsigt att inom kyrkan framkalla en rörelse,, som skulle leda till allmän omstörtning. — Men granskaren hade sagt, att katolicismens princiver visa sig ohållbara, Skulle det åå verkligen vara någonting ohållbart., att, då Kristus lofvat vara när sina lärjungar intill tidens slut och att sända dem sin anda, som skulle leda dem i ell sanvisg, hon i och med detsamma förklarat, att kyrkan skulle ko:nma att bev.ra hans lära ren och otörfalskad, så att enhvar, som blott ville, skuile der kunna söka och finna henne? Nej, visserligen icke! — och pred. ville hänvisa till sitt för tvenne veckor sedan hållna föredrag, i hvilket han tydligt ädagalagt, att kyrkan i Kristi löfte egde en fast grund för öfvertygelsen om sin högste sty-esmans ofelbarhet. Men på hvilken ståndpunkt, frågade hr B., beiunne sig då granskaren sjeli? Det visade sig tydligen, att han tillhörde den rationalistiska eller ny-rationalistiska riktoingen, hvilken ville sätta förnuftet såsom högsta domstol i religiösa frågor och i Kristus ej kunde se något annat än blott en upplyst religionslärare. Vore så förhållandet, så skulle vi ej vara mycket bättre lottade än — kineserna, hvilka under 3000 år dyrkat sin religions stiftare Confucius såsom en högst ovanlig menniska, men det oaktadt ej kuona tillegna sig någon sann sedlighet eller religiositet. Granskaren hade vidare sagt att gent emot hela bevisföringen i det refererade töredraget uppställde sig den anmärkningen, att tron ej kan af någon domstol påtvingas en person.. Detta vore i högsta grad sant och riktigt. Men katolska kyrkan hade ej med våld velat förmå någon att antaga dess tro: grundsatsen, att man för lärans utbredande vore berättig:d att vidtaga de strängaste åtgärder, hade fastmer uppkommit.och gjort sig gällande på samma gång som — reformationen; och tal. påpekade med afseende härpå förhållandena i Pfaltz, der den lutberska Tläran fick gifva vika för den calvinistiska, och denna sedan i sin ordning utträngdes af T katolicismen — allt beroende på de verldslliga regenternas åsigter, eller rättare på den I hastighet, hvarmed de ändrade åsigter. I all mänhet hade reformationen gifvit upp:ho:vet till den falska grundsatsen, att de verldsliga myn digheterna egde rätt att fälla utslag i rent kyrkliga angelägenheter, I Sverige hade regeringen i användande af skräckmedel gått ända derI hän, att den landsförvisat olika tänkande. Hvad den granskande ähöraren ville anse såsom visst, nemligen att Kristi fortfarande lnärvaro i kyrkan ej är någon yttre, utan af len andlig och inre beskaffenheto — ansåg Isig predikanten kunna bemöta i största kortIhet. Han bade aldrig sagt, att Kristus på Inägot yttre sätt meddelar sig med påfven, Jutan är detta meddelande ett inre, hvarigeInom Kristi ande skail leda kyrkans styresIman i all sanning. De öiriga anvwärkningar, kom denne åhörare framkastat, vore af ingen betydelse, Joch de, hvilka predikanten ansett nödigt att särskildt framhålla, trodde han sig hafva fullständigt vederlagt. ) Så långt pastor Bernhard. Tiden och ut. rymmet medgifva ej att vi i dag yttra nss löfver alla de religiösa frågor, hvilka san i detta senaste föredrag hopat på hv:candra, utan nödgas vi dermed uppskjuta ill en annan dag, då det på samma gång äfven torde mma att visa sig, på hvilksn sida veder