Aftonbladet – 12 oktober 1871, sida 3

rosterlandet, Gess ara och sjöstvanargnet, dess forntid och dess framtid. Till svenska folket! Fyra århundraden bafva snart gått till ända, sedan den tidpunkt, då genom Upsala aniversitets stiftande den högre bildningen i vårt land erhöll en helgad fristad, vetenskapen sin äldsta utpost i Norden, som, genast efterföljd af den i Kjöbenhavn samt efter århundradens mellantider af de öfriga. under täflan med dessa lå it sanningens lifgifvande ljus med allt större makt utstråla öfver Nordens land. Ujsala högskola ser allaredan nu Ted spänd och ifrig längtan den dag till mötes, då hon skail tå upplefva denna högtid och fira sia fyrsbuadra års fest, åt gångna uiders minnea egoa håpgkomestenz och tacksamhetens gärd samt under högtidens sabbatsro få rådrum att besinna sig på de uppmuntranda eller varnande ord dessa minnen hafva att förmäla, och taga i ögnasigte de nya anspråk, de vidgade förboppningar, som den nya tiden till universitetea riktar, och. hvilka högskolan vill skicka sig att med all-! var se tillgodo, då hon sedan wed stärkta krafter skall öfvergå till förnyadt, rastlöst! arbete i sanningens tjenst och fost.rlandets. Aningen och förkänslan af den tillstundande; dagens betydelse vill redan nu vid högskolan . gripa och genomtränga allas sinoen, de un-; ges lika som de äldres, lärjangarces såväll. som föreståndarnes och lärarnes. Den talrika ungdom, som nu idkar sina, studier vid detta lärosäte. kan icke annati. än på det lifligaste känna sig rörd af tanken j; på denna snart förestäends, stora högtidsdag, i universitetets lif. Med varm tillgifvenhet,!,; med vaken kärlek fäst vid lärosätet, vet den, att rätt uppskatta den välsignölserika verk-! samhet, det genom århundraden öfvat och ännu ölvar på ett sätt, hvaraf den sjelf i sin mån får röna gagn, och förstår äfven att älska dess stora minnen, att med deltagande! omfatta dess framtidstankar och förhoppnin-! gar. Och universitetets målsmän, dess läräre och nu varande lärjungar stå säkert icke ensamme i landet om sådana tankar och känslor. Tvifvelsutan skola dessa sprida sig ifrån dem och vinna stark genklang öfver ingen ringa del af fäderneslandet. Ty, omt: något universitet hatt att glädja sig åt eni. trofast hängifvenhet af dem det fostrat och bildat, åt en innerlig kärlek af sitt fädernes-! land, är det i sasning det i Upsala. De fle-. ste, som ega fäder eller andre anförvandter,:: som visats vid detta lärosäte, få af dem re-i dan såsom barn insupa kärlek till detsamma: i det står för ynglingens blickar såsom ett: längtans mål, för mannens eller gubbensg så! som en hans käraste erinran, såsom skådeplatsen för många af hans ynglingaälders bä1 sta fröjder. Det tillhör icke ungdomen att! bedöma universitetet och tilise, huruvida det : förtjenat en så allmän, så sällspord tillgif-:i venhet, det är här icke platsen att skildra dess arbete under tidehvarfvens gång och den mäktiga inverkan det haft på den fo-!i sterländska bildningen, icke heller att orda om de framstående män, som derifrån utgått, om de vetenskapsmän och snillen, som der i frejdat dat svenska namnet. Vi åberopa endast nyss nämnda, allom bekanta sakförhål-: lande och stödja derpå vår fasta förmodan, !! att äfven den hödtid, som naniversitetet skall! rosta sig att inom kort begå, och hvad dermed sammachänger icke hos svenska folket: skall saknas kärleksfullt deltagande. IE Ibland universitetets minnen äro de äldsta de, som äro förbundna med sjelfva dess stittelse. Den man, som på den tiden utan ko-! nungavamn, men med kraftfull hand förde: fosteriandets styrelse och som till sina öfriga : lysande förtjenster om landet, dess frihet och: ära lagt också den, att kunna kallas Upsala L universitets atiftare, var Sten Gustafsson Sture, den äldre kallad. Vär sjelfständig-! hets raddare, vår frihets nyskapare, var denne : genom egaa bragder till väldet komne, ut-j: märkte statsman och krigare också mån om fredens idrotter, om bildningens heliga sak: den hugstore Engelbrekts efterföljare och il många stycken den förste Gustafs samt hans: yngste sons föregångare, har denne folkkäre rikshöfvidsmano, denne konung utana kronaj förvärfvat sig ett högsäte i de svenska häfdernas tempel och rättmätiga anspråk på sitt fäderneslands minnesgoda tacksamhet. Tanken återföres sjelfmant till Sten Sture och hans bedrifter redan nu, då den dag, som i dag är, fyrahundra år bafva förflutit, sedan han vann det genom sina följder så betydelsefulla slaget på Brunkeberg. Genom denna seger frigjorde han fäderneslandet från förtryck, återgaf det dess sjelfständighet samt lösbröt det ur unionen med Nordens andra land. Grundad på drottning Margaretas; snillrika tanke, främjad af stormännens egoistiska planer, men utan stöd i sjelfva folkens tänkesätt var denna förbindelse ingalunda egnad att blifva så välsignelserik, zom den rätt fattad och utvecklad under andra förhållanden bort kanna blifva. Då densamma syftade till ett lands öfvervälde öfver de andra och till de stores öfver folket, hotade hon med de största faror icke blott vår npationella sjelfständighet, utan ock alla folkens gamla fribet. Brunkebergs slag inverkade mäktigt stt rädda den förra och genom sina följder tryggade det för vårt land äfven den senare. Genom samma seger befäste riksföreståndaren sin i svenska folkets tillit fast rotade, ehuru ar försåtliga stämplingar omgifna makt, och vann sålunda tid att under de följande fredsåren utveckla den fruktbärande verksamhet för fosterlandets inre förkofran, trefnad och rättssäkerhet, som gjorde dessa är till do lyckligaste Sverige då på länge upplefvat. Och deronder byggde han äfven med fast hand starka värn för Sveriges gamla frihet, de säkra grundvalarne för dess nyare statsskick. Stödjande sin mskt på odalmännen, på kärnan af folzet bidrog hon ett grunda det fjrbond ellan svenåk konunga