Aftonbladet – 11 oktober 1871, sida 2

Sture-festen i Upsala. ke vi (Från Aftonbladets referent.) ke Upsala universitet och studerande ungdom ar rade i går på ett enkelt, värdigt och vacert sätt universitetsgrundläggarens mest lyande bragd, segern på Brunkeberg. Såsom? åra läsare känna af det på förhand oftent-!C! gejorda programmet, sönderföll festen i två ; fdelningar: på middagen minnestal å Caro-!? na-salen, på aftonen fackeltåg genom ata-? en och bön i Domkyrkan, : Den till Carolina-salen förlagda festafdelsk ingen öppnades af den starkt reprosente-2 ade studentkören med sången Låt dina ortar upp, du minnenas ljusa tompelgårds, 2 varefter professor Swedelius besteg talareta tolen, Han inledde sitt minnestal med en: etraktelas öfver orsakerna hverföro de gam-u! e3 minnen onpphörligen ekola firas, framT ällande dervid, att detta ingalunda är förh stt höja den dödes ära. Hade hens gerning ES vågot värde, så utgör den en länk i utveck-5 ingens kedja liksväl om dea erinras och firas som om den förblifvit okänd och glömd. Men för de efterlefvandes egen skull har det 5 2 betydölse att fisa minnesfoster sådana som tenna, icke biott derföre att tacksamheten ir en pligt, som bör uppfyllas äfven om den sj bereder någon fördel ät välgöraren, utanj äfven derföre, att det tör menniskan är nyttigt att emellanåt lyfta sig ur hvardagslifveta mäödor. De ständigt återkommande reIigiösa högtiderna, sabbatsdagen, ha häri sin betydelse; men allt det, som höjer sig ur hvardagslifvets äflsn, har något i sig af religion. Väl är det vår pligt ait för högre ändamål göra uppoffringar, ja, om så behötveg kasta bort allt. Dertöra behötver man dock icke onödigtvis göra sig lifvet surt. Men den, som sätter sig sjelf i medelpunkten, som endast tänker på sin egen fördel, sin beqvämlighet, sitt nöje, den är att förlikna vid de döde i egyptiernas grafvar: kroppen kan han väl konsorvora, men anden är borta, och balsamerade lik blifva slutligen fskyvärdt fola. Frostelserna att sålande hänpgifva sig åt en försoffande, själsdödande egoism, äro lika stora för höga söm låga, och det är derföre upplyftarda att tänka på, att det funnits någonting högre, att det ännes i lifvet ett högre innehåll än förvärf och njatning. : trill sitt yttrande ow Iminnesfesternas betydelee med hänsyn till den dödes ära och deras inflytande på samtiden, ankvöt talaren några ord om vilkoren för mtt de för den senare skola biifva till gagn, icke till skada, Till skada kunde då blifva om de stores minne öfver böfvan upphöjdes, om de gjordes till föremål för afguderi, och om man glömde, att de Kändeilser, i hvilka de deltagit, ej easamt vore deras verk, utan blifvit af andra förberedda och endast utgjort länkar i utvecklingens kedja. De dödes beröm bör derföre begränsas och efterveridens dom grunda sig på sanning. En orätt dom kan blifva icke blott ett misstag, utan ett brott. Allt -beror dock här på afsigtens renhet; t stora svårigheter möta forskaren då han vill bedöma bortgångna personers handlingar. Dertill fordras att kunna sätta sig in i :förfintna tiders skick, att göra sig förtrogen med de dödas tankegång. Han saknar såsom grundval för sitt domslut det vigtigaste af allt: de handlande personernas eget, lefvande ord. Han måste hålla sig till det skrifna ordet, som dock ofta är ofullständigt och vilseledande. Man måste derföre vara varsam i sina omdömen, äfven då de afgifvas efter de allvarligaste bemödanden att söka sanningen. en omdömena kunna blifva ofullständiga äfven på grund af lättsinne och orättrådighet, såsom då mean låter samtidens passiorer fälla utslaget öfver en förfluten tids händelser, och då man bedömer dem efter egna tillfälliga känslor och tycken. Härmed ville talaren dock icke suga, att man ej skulle få anställa jemförelse emellan en förflaten tids händelser och nutidens erfarenhet; men man borde låta det som är olika få vara olika. Så blefve historiens lärdomar en folktro, som gåfve sig uttryck i fester, sådana som denna. Denna inledning lät ana, att talaren icke hade för afsigt att låta sin minnesteckning blifva en a öfver föremålet för dagens fest. Den blef det icke heller, utan baro tvärtom alla omdömen prägeln af mycken moderation och af den varsamhet., hvars vigt i och för det historiska domslutets afkunnande tajaren så eftertryckligt betonat. Och detta gäller såväl hvad som yttrades om Brunkebergs-slägets betydelse, som den allmänna karakteristiken af Sten Sture den äldres personlighet och verksamhet, Segern vid Brunkeberg, anmärkte tal, var icke en fullständig befrielse, Denna fordrade ej blott Stararne otan äfven Gusta! Wasa. Men Brankebergaslaget visade, att svenska folketegdekraf. ten, som vill och viljan, som kan. Gustaf Wasa kunde, då han började sitt befrielseverk, äbeSp Brunkebergsslaget såsom ett exempel, och det var sannolikt att han gjorde det. Nutiden kan ej deraf hemta samma lärdom, ty krigskonstens utveckling betingar Du andra vilkor för möjlighaten att värna .fosterlandet; men slaget på Brunkeberg har dock ain stora betydelse, för det första såsom ett af den svenska krigsärans vackraste minnen, ställande sig värdigt vid gidsn af Narva och Liätzen, och vidare dernti, att det der var ett folk, som kämpade för sin befrielse. Tanken på detta siag uppkallads sjelfmant en jemförelse med en arnan likartad tilldragelsa, nemligen danskarnes seger vid Kjöbenhava 1659. Den ena gången var det Sveriges folk, .som befriade Sverige från den tidens unionskonuog; den andra gången var det Danmarks II folk, som andslapp en annsn unionskonung. Danmark firade nyligen den tvåhundra-åriga ; årsdagen af sin seger och gjorde rätt deri, ty om Carl Gustaf hade segrat i slaget. vid vå TASTE ETTA SIERRA ög OD Ke VT I ET TORD pA Jr -R RN ANN —A RR RR RR e till mig, att det gällde att ögonbiickligen fatta int haeslnt HUwiltrat hoalnt var för mig att