Aftonbladet – 11 oktober 1871, sida 2

— tÅZ--————— on teaterhistoria; jag erinrar mig inte vidare hvad det var för en löjlig tilldragelse, som; hände en skådespelerska under det hon var inne på scenen; Han skrattade oafbrutet under det han berättade den. Med ens stannade han. Efter några sekönders förlopp uppfordrade jag honom att luta den päbegynta berättelsen; han svarar inte, jag upprepar min bön — samma tystnad. Jag tror då att lr v. K. plöteligen öfverfallits al en oöfvervinner-. lig sömnsjuka, som det någon gång kanhända. Det är sept, han är trött, ja han sofver,säger jag till mig sjelf. Mes i förundran öfver den plötsliga öfvergången från larmande och öfverdrifven munterhet till sjop RÖD, reser jag mig upp från ländstolen, för att riktigt öfvertyga mig... Hr v. K:s ansigte var förfärligt förvridet — af ögonen såg man blott det hvita. Den ena mungipan var dragen upp till örat. Han var död! Jag utstötte ett skri, ett skri, som jag inte en gång sjelf hörde; tyidet jag ekrek till, föll jag med detsamma med vetslös framför soffan. Se, här har jag slagit bål i pannan. Honorine kommer instörtande. Oaktadt hon finner den främmande död och mig afsvimmad förlorar hon under intet ögonblick fattningen. Med en blick öfverser hon hela faran, och aldrig var en fara större och mera öÖöfverhängande, Min man måste svart komma, på vägen var han; han måste na vara mellan Etampes och Parig och om tre timmar måste han inträffa. Honorine ilar in i min budoar och utan att betänka sig länge, doppar hon en svamp i iskalt vatten, som stod i ett handfat i fönstret, trycker svampen på mina kinder, ögon och mitt bröst. Under det jag kommer till medvetande af mig sjelf, skjater hon divanen in i en fönsterfördjapning och låter gardinerna falla ned framför liket, Då i åter var kommen till mig sjö, skger Hoönorine