Aftonbladet – 7 oktober 1871, sida 3

Stockholms stads ransakningsfängelse. Af gårdagens Dagl. Alleh. finna vi, att direktören för detta fängslse vändt sig äfven till nämnde tidning med sin reklamation mot de i densamma förekommande anmärkningarne mot ordningen inom fängelset, och ante vi osg böra återgifva hvad D. A. med anledning deraf yttrar. Tilpingen säger: Denna direktörens öfver Stockholms stads ransakningsfängelse reklamation läter ståtlig och tvärsäker nog, och för vår del vilja vi tillstyrka de derför intresserade att grundligt taga hr direktören på orden i afseende på åen der inbjudningen till besök på platsen. Vi tvifia icke på, att det då skall blifva klart, huruvida våra upplysningar .verkligen äro med sanna förhållandet öfverensstämmande. Under förhoppning emellertid, att äfven dessa rader skoia händelsevis komma till hr direktörens kunskap, vilja vi ytterligare i saken tillägga, att vi alldeles icke utan att ega svart på hvitt för sanningsenligheten af våra anmärk niogar framställde desamma. Ja, hr direktören sjelf medgifver ju, att fångvårdsstyrelsen innevarande år fäst såväl öfverståthållareembetets som justitiekanslersembetets uppmärksamhet på hvad vi kallat den mindre goda ordning, som vid ransakniogsföngelset skall hafva egt rum. Skulle det vara hr direktörens mening att påstå, att detta teg tagits af fångvårdastyrelsen utan anledning och i ogjordt väder? Och är det muäldt så, som let bör vara vid en sådan offentlig inrättning gom ransakningsfängelset, då man t. ex. låter rransvortera deritrån till Långholmen i öppen slåde inder stark kyla en person i döende tillstånd med len naturliga påföljd, att han vid framkomsten vefioner sig i sanslöst tillstånd och några timmar lerefter dör? Sådant har händt i är. Pier är let stäldt såsom det bör vara, när upprepade klasomål framställas af myndigheter öfver den brist vå renlighet, som råder vid ransakningstängelset? dr direktören tröstar sig och allmänheten dermed, att, när fångvårdsstyrelsens anmärkningar cke ännu ledt till någon vidare påföljd, så hafva le genom de inlemnade förklaringarne blifvit nöjiktigt vederlagda. Det förefaller oss, som om dena röstegruuden ännu åtminstone icke skulle duga tt bygga en så säker förhoppning på. Om vi öröfrigt vid våra moderata anmärkningar om det vf vederbörande öfverklagade förhållandet vid ransakningsfängelset icke ansågo oss belöfva uppgifva, af hvem upplysningarne meddelats, så orde den af hr direktören deri sökta tillflykten utt insinuera, att vi derför farit med osanning och tt han sjelf derför så nödvändigt är en oskylligt anfallen behöfva styrka sin rättmätighet med vättre skäl än de här oivan af honom framstälda.