Aftonbladet – 2 oktober 1871, sida 3

Tidningsöfversigt. Upsalapostea iane lande rörsode försvarsfrägans ställniog: Fyra hufvudpartier söka vid riksdagen göra sina åsigter i denna vigtiga fråga gällande. Det första består af de mycket omtalade och mycket omskrifna 106, — d. v. 8. majoriteten inom Andra kammaren — som fordra indeiningsverkets upphäfvandd såsom vilkor för utsträckt värnepligt. Dernäst komma de, som gilla och arbeta för det förslag till försvarsverkets ordnande, som K. M:t framlagt till bebandling af urtima riksdagen, hvilket parti består af majoriteten inom Första samt minoriteten inom Andra kammaren. Dessa båda partier äro de starkaste och motväga hvarandra, alldenstund de berrska inom hvar sin af rikedagens båda kamrar. Ett tredje parti, som hufvud: sakligen består af ledamöter från Första kammsaren, de vid sista riksdagen s. k. reservavterna, vill icke uppgifva iodelningaverket såsom ekonomisk institution, utan förvandla rustaingen och roteriogen till en bestämd årlig penningekatt; men in lningaverket. såÅgom en militärigk organisation förkasta de och föredraga en värfsad stamtrupp: de vi!ja, synes osa, införa den mycket betuvgande preuanioka militärförfattningen. Det återstående ufvudpartiet, det till hvilke; vi — på ssäl, som vi angifvit — sluta org af hela vär öfvertygelse, utgöres af dem, som vilja att grundskatterna, rustning och rotering skall qvarstå såsom bittills, men landets invånare derjemte åtaga sig den af regeringen föreslagna utsträckta värnepligten. Denna Splittring inom representationen är i högeta grad beklaglig och kan bära i sitt sköte fröet till obotlig skada för fosteriandet. Man erinre gig blott, hvilket öde det arma Polen mäste undergå i följd af occighoten och splittringan: mellan dess invånare: det har blifvit :— vi irukta för: alltid — ntetruket från de fria staternas autal, ehuru det genom sin storlelt samt sina. bebyggares talrikhet, tapperhet och glödande patriotism kunnat, om enigbeten fått räda, väl försvara sin oafhöngighet. Så långt till sjelfständigbetens förlust -— hoppas vi visserligen att det ej skall gå för oss, ehuru, ann må säga hvad man vill, det tyckes vara tem igen klart, att våra mäktiga och, såsom historien visar, eröfriogslystna grannar ej skols mycket respekera gen frihet, som vi sjelfva ei synas sätta synnerligt färde på, eftersom vi ej kunna blifva ense om att försvara densamma. Hedan berättar man också i atlandet — i Tyaklands förnämrsta militära tidskrift — ätt Sverige är vanmäktigt till följd af gennyttan och småslanet hos dem, som skulle sörja för landets försvar. Det är med djup belröfvelse och berkttiged förtrytelse. som fosterandsvängen hör ett sådant påståesde och mäste ntyga sanningen dåraf. Ty att Sverigenu är vanmäktigt att löravara sig, derom äro väl alla enge, likasom hvar och en, utom rotehållarne, vet, att cm denna vanmakt får fortfara, är egennyttan och småsiunet hos dem, som fordra ersättning för sitt medgifvande till försvarsverkets förbättring, enda orsaken dertill. Man kan hos oss, likasom i utlandet, ej underlåta att se hvilken skilnad emellan förr, då svencke bonden under Engelbrekt, Sturarne och Gustaf Wasa ej tvekade att offra lif och egendom för det gamla Sverige, och nu, då samma bonde köpslår med sina medborgare om fullgörandet af samma heliga fosterländskå piligt! Vi sade oss nyss hoppas, att den oenighet, som råder inom representationen rörande vårt försvarsväsendes ordnähde på ett med tidens. kraf enligt sätt, ej skall leda dertill, att vår fribet går förlorad. Vi hoppas detta, emedan vi så gerna. tro, att de, som uu makten hafva inom svenska riksdegen, skola komuwa till insigt af det otillbörliga i de fordringar, som de uppstålla såsom vilkor för försvarets förstärkavde genom lag om allmän vätnepligt. Det skall inom kört, då riksdagerm företaer försvarsfrågan till afgörande, viså sig om vi edragit oss i denna vår tro. Det ser mörkt ut med utsigten om åstadkommande af enighet meilan vederbörande i derna vigtiga fråga, ja, så mörkt, att hvar och en förespår att ätven denna riksdag skall åtskiljas utan något resultat, men vi hoppas i det längsta, att patriotismen skall råda öfver alla småaktiga beräkningar. Snällposten i Malmö yttrar följande: Vi yurade, att vi icke ville ställs något boroskop för frågans utgång, och vi stå fast dervid; ett faktan sktll svart föreligga. Edt vilja vi blottsanmärka, ionan vi sluta, Om öpposttivnen sögrär, Om det kungliga försla