Aftonbladet – 2 oktober 1871, sida 3

— Den Åhmanska teatertruppen i Kristiania I en recension öfver vägra af detta skädespelaresällskap nyligen gifna teaterstycken yttras af Morgenbladet blan? annat följande: Det är naturligt, att ett sällskap sådant som detta svenska enligt sakens beskaffenhet rwåste vara bebäftadt med flere brister, och att det i många riktningar icke kan förfoga öfver fallt tillfredsaställande krafter. Men vi ha här hos 0ss icke desto mindre kunnat låra åtskilligt af det, om vi blott vilja begagna våra ögon på rätta gsättet. Herr Åhmans namm skall i Sverige vara en mer än tillräcklig borgen, att de konststräfvanden, som försiggå under hans ledning, äfven skola leda till den rätta avdan; hos oss ha vi styckevis måst samla en dylik erfarenhet, och man har icke kunnat undgå att anmärka den med afseende på de användbara krafterna särdeles insigtsfullt valda repertoiren så väl som att de aldra flesta styckena ha varit uppsatta på ett sätt, som visar en märklig förmåga att skyla svsgheterna och låta de goda sidorna framträda i ensemblen, hvilket antyder den kunnige och erfarne teatermannen och instruktören. Med alla de många svagheter, man måst anmärka, torde man således lätt ha sett, att dessa konstnärer, till och med de minst betydande af dem, men hvilka alla naturligtvis ha sökt tillegna sig den svenska sceniska konstens företräden, i sitt satt att uppträda och föra sig på scenen, sitt vårdade språk, sitt lifliga och ständigt uppmärksumma deltagande i ensemblen kunna vara en förebild för våra elever, hvilka vanligen anse det onödigt att lära tala, stå, gå och sitta på scenen, innan de försöka höja vår sceniska konst. Det är denna sida al saken, det rent tekniska, ora ran så vill af anlag oberoende, hvari svenskarue tycJag ha huunit en hög ståndpunkt, hvilken de fordra, att man äfven utanför teatrarne af första rangen skall bemöda sig att ernå. Det är från denna synpunkt betraktadt, som vi gerna skola e svenska skådespelare, skickliga och respektabla gällskaper som br Åhmans eller enstaka framstående svenska konstnärer, här i ståden ständigt, isynuerhet under sommarmånaderna, då de icke kunna skada vår egen teater; vi kunna lära åtskilligt af dem, och den verkliga skickligheten skall icke lemnas obemärkt hvarken afkritikern eller allmänhbeten. Vi veta väl, att man på ett och annat håll bland publiken här ansett rig böra vara något mer återbållsam i sin välvilja, än man var, når fröken Åberg besökte oss, emedan man trott sig i några svenska följetongsartiklar spåra en anstrykning af ironi. Detta våga vi dock påstå vara ett misstag, som härleder sig från en wiseoppfattning af den ofta något sökta svenska öljetongsstiled. Det var ju just det artistiska hos fröken Åberg, som i förening med hennes onekligen märkbara förmåga i vissa riktningar, på hvilka visligen gjordes afaeende i repertoiren, förskaffade henne vår publiks och kritikens bylling, på samma gång den senare öppet och ärligt itpekade gränserna för hennes naturliga anlag, och vi kunna icke antaga, att de svenska konstlomrärne, som väl anse sig ega en skarp och eraren blick, kunna vara blinda för de artistiska öreträdena hos sin egen sceniska konst, då man er, kuru den Cettiska truppen i Stockholm kan öra furore och intaga en plats af första rangen i idningarnes spalter. Det enda ovälvilliga yttrande, ri ha gett från svensk sida i anledning af denna ak, var ett mindre väl valåt utfall i en Stockwolmsk annonstidning mot våra norska sceniska konstnärer; men ett sådant evstaka yttrande bör cke förhindra vår publik, som beträffande oförlerfvad smak för verklig poesi i den dramatiska consten icke behöfver träda i skuggan, att med jelfständighet och full välvilja mottaga de svenka konstnärer, zom kunna besöka oss, och med ördomsfrihet för vår egen konst, som i så många ndra afseenden kan bära sitt hufvud högt, läral f dem deras företräden.