Aftonbladet – 30 september 1871, sida 3

Iman, som ansett sina pligter i afs:ende far barcens uppfostran och utveckling icke fva uppbört i och med derss insättande i ett läroverk. Då föräldrar och målsmän i allmänhet icke ega, så länge barnen äro qvar i henmson, på andra öfverflytta sina pligter beträffande deras uppfostran, så skulle man tycka, att de motsvarande rättigheterna ännu mindre skulle kunna, mot föräldrarnes vilja, dem fråntagas. Förhåller sig lärjunge utom läroverkat på sådant sätt, att detta i ett eller annat afseende deraf lider men, så må det vara lä lrätt att, då rättelse genom fö målsman ej kan vinnas, skilja sig vid en sådan lärjunge; men ej bör läroverket eller dess lärare ega rätt att meddela sådana föreskrifter, gom föranleda kollision med föräldramyndigheten celler blanda sig i sådana förbållanden som tillböra ynglingens naturliga och inför samvetet ansvariga uppfostrare. Att läroverket befaller lärjangarne att bivista de allinänna gudstj:nsterna och s k. predikoförhör, att det förbjuder dem hvarjehanda eljest lofliga saker, såeom att röksa tobak, besöka värdshas och allmänna nöjen m. m. utgör, enligt ins. åsigt, ett obehörigt intrång på föräldrarättigheterna, — ett intrårg, som gör större skada, än man i mänhet föreställer sig. Ios, vill bärvid efdast erinra dels om de vanliga resultaten af den tvungna kyrkligheten, nemligen: kallsinnighet för de religiösa angelägenheterna och total afbållsamhet från kyrkan, så snart tvänget upphör; och dels om de icke sällsynta följderna af, utan hänsyn till ynglingarnes olika lynne, ksrakter, utveckling m. rm. öfver en bank gilna förbud mot hvarjehanda inför borgerlig lag tillåtna ssker, nemligen: förbudens öfverträdande i secyg och deraf föranledd inbundenhet och oärlighet. Ios. ser gerna, att de syften vinnes, som med dessa förbud afses; men han arser dessa angelägenheter böra öfverlemnas åt föräldrarne, som i hvarje särskildt fall äro i tillfälle ett pröfva, huru långt förbadet bör sträcka sig och när tiden är inne att lossa på detesmma. Det fordrar icke stor skarpsynthet att finna, hurusom barn vid 10 års ålder fordra en anran behandling, än 18—21 ärs yoglingar och mön! 5:90. Y:glingens undervisning wid läroverket bör uppköra, så snari han kommit på den punkt, alt han på egen hand kan forteöta studierna, och kurserna begränsas så, ait lärjungarne ia mänhet må kunna vid 16 å 17 ärs ålder lemna löroverket. I fröge härom vore att yttra mycket och gabande, men ics. vil ivskränka sig till ande: När ett ben vunnit tillräcklig styrka i sina ben för att gå, bär man det icke längre ej heller stöder det, emedan mean vet, att rksarhet och bemödsnde äro rödvändiga ör barnete normala utveckling i kroppsligt hörsterde, Mårne icke seremalag gäller i fråga om sjölstösmögenheternas utveckling? Vill men göre yoglicaen till en i endligt C sen icke låta korom slitför jär st d elernentarvarenda utdervisni itet der äter läroverken att lemia ifrån ef så stor inbördes likbet jigt och alla försedda med samma st , låt dem då qvarbilia lörjungarnoe för att jäsa lexor och jäsa opp lexor icke blott till tjugn, uten ända till tretio ärs ålder: fabrikatet skall utan tvifvel vinna derpå. Hvsd särskilt beträffar kens kurser i latin och grekiska, så måste väl medgifves, stt de för närvarsnde äro vidlyftigare, än eom erfordras såsom vilkor för sjelfstudiur:, och att de följaktligen böra minskas. Denna åsigt kor, hvad latinet beräffer, ipe. hört biträdas till och med af lärare, som aree detta ämre för läroverkets vigtigsste. En närmare bekaptskap med ett par författare skuils tvifvelsutsn medföra större nytta, än det ruvarande gluitandet i icke mindre än sju olika latinska auktorer. Om lärarre i latin och grekiska hade skyldigheten stt jemväl underviea i Roms och Greklands historia och litterstar, så skulle utan tvifvel sramtliga desra läveämpen komma att inom läroverken få beit annan betydelse, än hittills: lbju e skulle erbålla åtminstone något a nmästerverkens kärna då de för härvarande mäste ätnöja sig med blotta skalet. 6:o. Undervisningen i de lefoande språken bör, mera än hittills, afse förmågan att tala språken. Behofvet af derna förändring torde väl i allmänbet numera icke bestridas. 7T:o. Legzläsandet bör i de högre klasserna upphöra och efterföljas af kurslesning. Samtidigt bör undervisningen hufvudsakligen ske genom muntliga föredrag aj läraren, och förhören mindre ajse ingluggande af det meddelade än visshet, att detta blijvit rött uppfattedt. Då man för närverende med allt skäl kan söga, att det är läroboken och icko läraren, som undervisar, -— att således läraren i allmänket är endast lexförhörare och i bästa fall lextörklarare, eå erfordras utan tvifvel en genomgripande förändring i cjeltva under vispingsmetoden, åtminstone hvad de högre klasserna tngår. Läraren bör väl, om han vill göre skäl iör reamnet, sjelf undervisa, d. v. 8, meddela lärjongen sf sitt veisndes föråd, och icke endast, med rcer eller mindre lyckade variationer, reproducera lärobokens ivnebåll. Söivndsa bör lärarens muntliga ungervisnivg alltid jöregålörobokens begegoance, hvilket åter bör hetva till ändemtl att semmanbålla och i minnet äterkelia hvad läraren rmeådelst. På detta sätt begsgrad, blir boken hvad hon bör vara, — endast ett repetitoriom ar den betydligt vidiyftigare kurs, som tele läraren genomgått och dels lärjungen från avdra böcker tat. Öaskligt vore även, att läraren under sin verksesimhet kuude glömma den förestående examen, ty för denne, tom är ekolornes npuvarande mål, dit läraren alltjemnt sigtsr, — dit, men också icke längre, — bringss ur lementarlärover