Aftonbladet – 30 september 1871, sida 3

BREED ES DRESS Ofelbarhetsdogmen, predikad i Sverige. Läron om påfvens infallibilitet, som genor senaste kyrkomöte i Rom upphöjdes till dogm inom katolska kyrkan och upptogs i dess lärosystem, har, såsom bekant är, haft svårt att vinna allmöst erkännande inom don katolsta kristenheten. Isyznerhetisödra Tyskland hafva en mängd röster, till och med från kyrkans egen ståndpunkt, höjt sig emot denna doktrin; och hennes oföreniighet med den nyaro forskningens resultat har mot henne väpnat alla sjelfetändiga vetenska;liga auktoriteter, på samma gång som de politska myndigheterna flerestädes fonrit sig föranläna att inlägga reservationer mot en res åsigt, som, om den vunna eUmänrare rg, kuade blifva i stånd att ställs den t afligsnada från dessa strider, men deras föremål är oss bekant och kan trvifvolsutan hs en betydande del ar den evenska allmänheten päräkna ett visst iotresse. Om man emeiiertid hos oss allmänt erkänner det orimiga i en dogm, sådan som dena pu åsyftade, så torde likväl få vara follt medvstasa om de absurda gruod satser, på hvilka den hvilar, eller bafva gjort ig rada för de feisiut, Ika tänkandet må3 passera för att ma till det result d Yr annat afsonde i ler 30 T a absurdt, emegan raan är van att föreställa sig honom såsom ena persoz, Gen der bear hufvodet fullt at absurda id6er; men om t. ex. pägon af evangeliska fosterlandsstiitelsens, koryföer förklarades vara infalliboj, så skulle detta — inom kotteriet nemligen — säkerligen ej väcka den riogaste sensation. Det är emellertid här ej fråga om evangeliska fosterlandsstittelsen eller dess zjel a dömande och fördömande af persoce er och Uiogar — utan om just den etsläran, sådan denna framställes af presterskapet inom härvarande ka tolska församling och inför en åbörarekrete, som till ej obstydiig del utgöres af ardra än församlingens medlemmar. Dette förhällanda af större off-ntlighet berättigar till en viss upprsärksamhet, cch Aftonbladet bar för ej länga sedan framställt den upptattviog at frågan, som härvarande katolska presterskap genom spridda yttranden i predikoföredragen velat görs gällsnde. En anledning till äterupptaganda a! ämnet kan synas vara gifven derigenom, att rväxnde församlivgs kyrkoherde till te a för en särskild predikan, hållen sistl. göndag efter aftonsångens slut, valde läran om påfsens ofelbarhet, Då vi här söka återgifva hufvadionehället ar pastor Bernhards törsdrag, bör kanske den anmärkningen förutskickas, att det utmärkte sig genom klarhet i framställningen och innehöll många träffsndo resopnemangör, samt framförallt röjde en ölvertygelsens värma, som tilitalada åhöraren. Predikanten tog till utgångspunkt den i söndagens epistel förekommande uppmaningen : Jag förmaner eder, att I talen alle ett, och att idland eder ingen tvedrögt är, utan att I ären fullborda i ett siono och en mening, — och framställde i sammanhang dermed vigten af trons enhet. Om det remligen vid hvarje verksauhet vore af nöden att veta, hvad man bör göra, så vore det i och för det religiösa lifvet vigtigt att känna, hvad man bör tro. Men nu är förhållandet, att äfven med alseende på vigtigaro frågor de mest skiljaktiga åeigter uppträda, hvar för sig med anspråk på berättigande, och för det persorliga tycket och de enskilda hugskotten är ett vidsträckt spelrum lemnadt öppet. Hur skall jag uuder sådana förbåliarden veta hvad jag bör tro? För att afgifva svaret på denna fråga, fästade predikanten uppmärksamheten ä dot sätt, hvarpå tvistefrågor i allmänhet ebandlas: parterna ega dervid rätt att oufbrutet vänja till hågro instanser, som med allt större grundiighet och sakkännedom kuuna fälla sitt utslag, tilldess slutligen högsta instansens, högata domstolene åsigt blir den oäterkalloligt afgörande, som i allmänhet måsts anses såsom rättvis, och efter hvilken de stridande, sed eller mot sia vilja, hafva att foga sig. Äfven på det religiösa gebitet vore en säden högsta domstol nödvändig, ty eljesti skulle hithörande tvister aldrig kunna bilägsas; och då man i vanliga ej fall hade någon EE NESSER RB IEND STE IR TARAEEE ASTS