Aftonbladet – 30 september 1871, sida 3

bläbleka läppar, iosjunkna ögon, och med ett utseende som om hon hastigt blifvit tio år äldre. Kan ni låna mig en summa penningar? sade hon, helt oförberedt. Jag måste hafva tio tusen francs i dag. Jag har inte fjerdedelen af denca summean, sade Ketty, men hvad jag har står till er tjonst. Det är detsamma som intet. Jag har clyckligtvis satt mitt namn på en vexel. Om den blir protestersd, är jag ruinerad. Hvad följden skulle blifva om herr dAiguillon finge höra det, vete himlen. Men herr A, och herr B. och herr C., invände Ketty, uppräknande några af fu fAizoillons allra kärasto vänner. Omäöjligt! omöjligt! De skulle tänka — Nej; det fions ingen jag kan lita på, utom er. Kan pi inte begära penningar af herr de Jengay? Säg att er modehandlerska skickat in sin räkning. Ni kunde bedja henne göra det. Nej, jag kan inte vader falska förevändningar begära penningar af honom. Hvarföre sknile jag inte kunna säga honom hura såken förhåller sig? Med alla sioa fel är han dock mycket frikostig. Fra d Aigailloa betänkte sig litet och gade sedan: Och fröken de Kerouanne? Yo!anda? Hon har visst inga penniogarn, sade Ketty, som alltjemt trodde Yolande vara barosnde af Familjen de Jengay. Om hon ville sätta sitt namn på vexeln, sor det nog, ty hela verlden yet att hon är rik. Rik! utropade Ketty i yttersta förvåvinj. Gud i himmelen, ja! Huru har ni kunnat undgå att veta det?