Aftonbladet – 29 september 1871, sida 2

sjelfva och deras arbeten, utan att någonsir besvära dein med sina egna anspråk, Sedaår hon väl fått samtalet i gång, brukade hon sitta tyst i sitt hörn tills det ånyo var nödigt att gifva den rullande samtalsbollen ett slag af hennes magiska spö. Ketty var alltför intelligent för att icke inse sin egen underlägsenhet i denna krets Dessutom hade den bittra smärta, som på senare tider tagit plats i hennes hjerta, kufvat den häftighet, som fordom kom henne att snarare söka än nndvika qvicka ordstrider Hon var mycket omtyckt i dessa aitonsäll skaper. Målare älskade att betrakta henne: behagfulla rörelser, tonkonstnärer njöto al hennes sång, och skalder. upplöste ofrivillig sing dikter med större värma, när de sågc hennes ögon lysa vid uttryck, som klädde i ord några af hennes egna, tysta käxslor. Bland hennes varmaste beundrare fanns en, som viset icke skulle kunnat skrifvs er enda rad vers, ehuru hans bjerta svällde a! varma ungdomskänslors poesi, Det val Schackoulans son, Jack den Tagre — en storväxt yngling, minst zex fot ilängd, hvars anna aldrig bleknat för någon fara, hvaren till lands eller sjös, men hvars friskt rodnande kind hvitnade när madame AÅrmand sjöng, eller, ihågkommande sitt löfte till hans far, talade vänligt till honom, Jack var en af de män, som qvincorna betrakta ungefär som en Newfoundlandsbund, som de låta springa alla sina ärenden och någon gång Klappa på hufvudet eller draga i öronen, hvilket betraktas som emekningar. Det roar dem att tänka på hura den stora varelsen, som, om han ville, skulle kunna krossa dem i bitar, lyder mirsta vink af deras minsta fioger. Sådana män måste åtnöja rig med vänskap, I de skola visst aldrig väcka någon passion; detta är endast för! öt ät