Aftonbladet – 29 september 1871, sida 2

e indelta trapperna såsom stamtrapper. Då. an anslöt sig till dessa samstämmande utkjanden ansåg han sig utan tvifvel med rätta andla mest konstitutionelt och ha största tsigten till framgång, i det man bore kunna hysa grondad förhoppning, tt den förmedlande åsigten, genom ansluting af de mest moderata och för förvarsfrågans snara lösning varmast intreserade på båda de motsatta sidorna, skulle unna vinna majoritet för sig. Det var ur lenna synpunkt han — såsom man finner af 1ans memorial af den 22 Aug. detta år — ramlade sitt förslag till lindringar. Med dessa sskförhållanden för ögonen, örefaller det oss i sanning vidunderligt, att nan nu kavnat i ett uttalande från en rikslagens delegation få inrymd en strof, sådan som den ofvan citerade, gående ut på att skarpt och hänsynslöst förebrå krigsministern ör grof intonseqvens. Vi kunna icke erinra ss exemplet af någon minister i vårt land, kom så triget, ihärdigt och konseqvent arbetat för lösningen af en samhällots lifsfråga, och dervid visat) sig så sannt konstitutionel hela sin uppfattning, att han med den yttersta sorgfällighet eiterforskat och för sakens ntveckliog och befrämjande sökt tillgodogöra hvad som kunde konstateras vara representationens verkliga mening. Utan att i ringasto mån fördölja eller förneka sina grundsatser som militär, har han, som fosters landsvän, haft blicken oaflåtligt riktad på möjligheten af frågans lösning, och har med oförminskad ifver och värma, gång efter annan gripit sig an med det hårda Sisyphusarbetet. Skulle man förebrå honom någontipg, så skulle det vara, att han måhänds gjort sig alltför stora illasioner i afseende på den anda af tillmötesgående och försonlighet den uppoffring af egna förslagsmeningar och al enskildt rätthafveri för ett stort fosterländski mål, som man kunde påräsnua inom represontationen, och att han alltför litet tagit : beräknivg, att det politiska lyckjägeriet skalle kunna göra affärer i en nationel fråga a denna art. Men i detta fsll har han dela öde med ett stort antal varma fosterlhndsvänner, som alltjomut väntat att en högsinn patriotisk anda dock omsider skulle göra sig gällande och bringa.-egoismen, yckligheten och småsiongt till tystnad. Sjelfva hr Jolin: Mankell yttrade änru Novemer månad förlidet år, i en af honon atgifven afhandliog, följande ord, hvilka a hans navarande beundrare, Dagens Nyheter förmodligen betraktas såsom svulst och krige galenskap: Huafvuadvilkoret för förevarsfrågans lösvin är och bliremelertid, att ä ömse: sidor e anda af försonlighot och beredvillighet fö eftergifter träder i stället för den omedgör lighet och bitterhet, som hittills tyvärr gjor sig gällande. Vidare, att de enskilda intres sena — — gilva vika för känslan af de fara, för hvilken det gemensamma fädernes landet utsättes, om försvaret ej snart på et tillfredsställanda sätt ordnas. Mäånne dess föratsättviogar skola uppfyllas? Eller månn striden ännu en gå g skall upplåga utan an pat resultat, än att sinnena ytterligare för bittras och försvarsfrågans lösning uppskju tes -— tills det blir för sent?