Aftonbladet – 29 september 1871, sida 2

och Italiens,, och räckte henne en väl fylld plånbok. Hon tackade honom ej; hon skulle helst velat kasta plånboken i elden. Ett par dagar sevare anlände Yölande, och hennes godlynta okunnighet om att något ledsamt förhållande uppstått mellan hennes kusin öch hans hustru, var af god nytta för att uppehålla en skenbar fred. Numera förde de Jengays för öffigt samma lit, som andra af deras stånd, när de kasta sig in i nöjenas verld. Fru dAiguillon var också i Paris och hon och Ketty blefvo mer och mer goda vänner. Det fanns ett slags likhet i deras karakter, som förklarade. derna vänskap. Båda hade en viss artistisk smak, och den äldre hade dessutom denna för den oerfarna så mäktiga dragpiogskraft — hon kände verlden. Hvilka berättelser ur hvardagslifvet föredrogos icke af den ena och åhördes beärligt af den andra! Men alla dessa kärekshistorier ledde lyckligtvis blott till ett och samma resultat för Ketty — de gjorde henne klarsynt i fråga om hennes egen roman. Hos fra dAiguillon samlade sig konstnärer, litteratörer, musici, af de förnämsta som funnos i Paris. Få fruntimmer deltogo i dessa sällskaper, och dessa få tycktes vara utvalda förnämligast för sitt vackra utseendes skull. Detta var ett nytt bevis på fra TAiguillons förstånd och erfarenhet. Hon visste att snillrika män föredraga vackra fruntimmer framför talangfulla. De tycka naturligtvis vida bättre om att man vördnadsfullt lyssnar till dem, än att strida med motståndare, som det icke är någon heder att besegra. Fru dAiguilon var vida klokare. som värdinna än som skriftställarinna. Hon egde denha takt, som förstår att framdraga hvar och en af gästernas talanger; hon förstod att yttra sig just lagom för att förmå dem att tala om sig