Aftonbladet – 27 september 1871, sida 2

led. Herr de Jenqay ville inte låta mig sätta öfver floden. Det kan jag väl tro, såvida han ej ville göra sig af med er. Gud bevare oss! Det går en saga i trakten om en galen grefvinna, som försökte det, och bröt ryggen, och plågade sin man sedan med att lefva rätt länge. Långt innan de uppnådde slottet var Ketty kaappt i stånd att sitta qvar isadeln. Hon måste bäras upp till sitt rum, och så fort bon bunnit aftaga sin riddrägt, kastade hon sig på en soffa och låg inom tre minuter i djup sömn, uttröttad sf både kroppsoch själsansträngning, De Jengay fann henne ännu sofvande, då han en timma senare äterkom hem, Han stod frågra minuter och såg på henne: huru smärt, huru fin och dock hurn beslotsam, huru häftig! Med hvilken styrka dessa swå fingrar hade slagit honom, visade hans uppsvällda, inflammerade handled tydligt nog. Han tillgaf slaget, han förlät, henne, som han skulle förlåtit ett ondsint barn. Han hade beslntit sig att bära alla möjliga obebag inomhus, att uppge hvarje tanke på huslig lycka, men nu måste han tala tydligt och bestämdt till henne. Han zille icke underkasta sig att i allas åsyn blifva missaktad. Han hade uppsökt henne för att säga henne detta rent ut, för att tala eom hennes herre. Han hade väntat sig att finna henne trotsig och full af vrede; den oväntade åsynen af henne, der hon läg och sof så lugnt, öfverraskade honom, och för att säga sanningen, verkade också det sköna anletet och den behagfulla gestalten icke så litet fredsstiftande. ans blick kom hennes ögonlock först att darra och sedan att öppnas. Hon rodnade starkt. De ord han ämnade säga henne, änn genast, som nästan alltid örbergädau (Kl göra: