Aftonbladet – 27 september 1871, sida 2

trodde hennes sista stund var kommen! och han tog af sig mössan och torkade svetten ur pannan. Sida vid sida hade Ketty och de Jencay tagit det farliga språnget. Lyckan är ej med er i dag, sade hon och svängde triumferande sitt ridspö. Ännu mera fanfarer, hornstötar, bundskall, men Ketty brydde sig ej om jagten. Blodet kokade i hennes ådror, hon visste knappt hvad hon gjorde eller tänkte, hon var rädd, hon var förtviflad; nästan gripen af yrsel jagade hon sin häst ursinnigt framåt. De närmade sig en bred ström, känd för dess slippripa och branta stränder. De Jencry ryckte till sig Kettys tyglar: kon slog honom öfver handen med sitt ridspö — han höll tyglarne fast. Ni skall inte göra det, sade han med sammanbitna tänder. Ett ögonblick af tyst, häftig kamp — båda hästarne stegrade sig; de Jengay kastade si ur sadeln, men släppte dock ej tyglarne oc försökte tvinga Kettys häst tillbaka. Ännu en gång slog hon honom öfver handen: ett lätt utrop af smärta undföll honom. Men i samma ögonblick bleknade hon, hennes ögon slöto sig en sekund, och hon sade: Släpp tyglarne; jag vänder om hem. Kaptenen kom pu i sigte och de Jenqgay ropade åt honom: Vill ni följa grefvinnan hem? Med största nöje — men hvar är er häst, herr grefve? Han tog farväl af mig, medan jag hjelpte min hustru att styra detta obändiga djur; jag måste försöka få rätt på honomp, sade de Jengay och skyndade bort. Ingen skada skedd, hoppas jag? sade Jack, förfärad öfver Kettys blekhet. Irgen alls; svarade hon darrandei hverje