Aftonbladet – 27 september 1871, sida 2

drar ingendera, då vi äro allena. Skenet af enighet skall göra oss aktade, och skydda er för manga faror? Och om jag inte spelar min roll så väl, som ni fordrar. Då är det tid för mig att fatta ett beslat.o Han ämnade gå, men vände tillbaka, och sade med en hältighet, som hon ej trott honom i stånd till: Var varsam i ert uppförande; ni har förlorat den öfverseende ä!skaren; ni har pu blott den stränge maken att göra med.n Han var borta. Ketty hade till detta ögonblick bibehållit sitt luga, men i samma sekund hon fann sig allena, brast stormen lös. Hon glog sitt bröst, hon slog sin panna. O, hvilken smärta både i bjertat och i hufvudet. Om hon blott kunnat gräta, men nej! Tårarne ville ej komma. Och genom hela denna lidelsernas storm ljöd oupphörligt en klagande röst: Och vi kunde varit så lyckigal. hat gick omkring i hennes hufvud. Hvilken framtid som väntade henne, och hvilken ramtid det kunde varit! Hon genorlefde lera år på denna korta fjerdedels timma, men innu kunde hon ej böja sin stolta ande att vända tillbaka från den onda vägen och vanIra den goda. Hon fann i denna stund hvilket omätligt afstånd, som skilde henne från Ketty såsom brud. Då bon tänkte tillbaka på denna tid, stego minnen likt spöken upp omkring henne och hvart och ett af dem sade enne, att hon då hållit sin mans bjerta i in hand. Huru barnslig föreföll henne icke vu den orsak hyarföre hon kastat det bort! För de nya tankar, som nu hopade sig i benes hutvud flydde den fordna fixa idben; och sfver dem alla höjde sig fasan för ensamheen, för att stå allena i lifvet, Hon hade lt så förblindad af sin särade egenkärlek,