Aftonbladet – 26 september 1871, sida 3

I Den väl ombonades slog sig i samspråk med Iden 70-årige grofsmeden om slägten Tichborne, jom egendomen, dess innevånare och dess grannar. joubben var frispråkig. Bland annat sade han med en suck, att Tichbbornerne vanslägtats; förr voro de tappre krigaro, de likasom Etberidgarne; ou vet han icke rätt hvad de kunna duga til, Den väl ombonade, frågade, om han påminda sig Roger Tichborne. Stackars Roger är död för många år sedaw, svarade gubben; ban drunknade ; På en resa Men, inföll främlingen, shvad skulle ni säga, om jag är Roger? Gubben såg honom skarpt i ansigtet och utbrast häftigt: Nej, må dj— annamma mig, om ni är Roger Tichbornen. rämlingen fortfor: Dick Etheridge, kommer ni ihåg, att Roger en gång som barn sprang med gn piska efter er katt?, — Gubben stannade förvånad, betraktade främlingen på nytt och sade slutligen: Jag tror, att ni är sjelfva f—n, hvarefter haa gick, Under vistelsen i Alresford kallade sig pretendenten mr Taylor. Meden pretendenten gjorde dessa utflygter, väntades hen med otålighet af enkelady Tichborre i Paris. Hon visste, att han landstigit juldagen i England. Fiera dagar hade nu sedandess förflutit, och ban kom icke. Dock — ett bref förklarade saken. Pretendenten skref, att han saknade penningar för resan. Lady Tichborne skyrdade att öfversända en summa, Några dagar der efter var den efterlängtade i Paris. Han anlände dit i sällskep med tvenne sakförare, mr Hoimes (en aktad och skicklig jurist) och mr Neate, hvilkas bekantskap han skyndat göra i London. Resan öfver Kanalen måtte bekommit pretendeatea illa. Han ver giuk vid sin ankomst till Frankrikes hufvudstad. Det var sent på qvällen, så sent att han ansåg bäst att taga in på ett hotell Följande morgon skickades bud till lady Tichborne. Hon skyndade till hotel dAlbion, visades till främlingens rum, fann bonom särvgliggande Rn slädd, hastade fram, betraktade honom, och det dröjde icke länge, innan hon slöt honom i sina armar och kallade honom son. Herrarne Holmes och Neate bevitnade igenkännandets ögonblick. Pretendenten stannade kos lady Tichborne Paris omkring 10 degar. Derefter återvände Fan Evgland, hvarifrån han flitigt brefvexlade n ed enpne. Hon anslog 1000 om årec till hans under håll och betalade dessutom hans bostad och tjens stefolk. En obeskriflig oro berrskade nu bland den Tichborneska familjens medlemmar, anförvandte: cch vänzer. I hela England motsåg man med yttesw spänning sekens vidare utveckling. Presidenten slog sig för någon tid ned i Wetlesley-Willag uti Croyden, der han köpte gtali och vagnar och började lefva på stor fot. Alla — både de i saken ekonomiskt intresserade och icke intresserade — ville se borom. Han hade plöts ligt blifvit en af landets märkvärdigheter. Gam!a vänner till Roger Tichborne kommo för att pröfva vem pretendenten kunde vara. Några at dem emottog han; andra emattog han icke eller unde vek han att träffa. Af dem som fingo samtala med honom, återvände flera, förvånade öfver att han påmint dem om små tilldragelser i det förlutns, om hvilka knappt andra än de sjelfva och Roger Tichborne kunde baft kunskep; inför anIra åter förrådde han en lika förvånande okunvighet om hvad han måste hafva ihågkommit. Rogers käraste vän, förvaltaren Vincent Gosford, örnekade pretendenten på det bestämdaste och ehandlade honom med förakt. Så äfven åtskiliga af Rogers närmare och fjermare bekanta. Men härför erhöll pretendenten rikligt skadestånd det fulla erkännande han erhöll af andra. Bland lem voro mr Biddulph, en slägting till Tichbornarne, an Ire kusin till Roger Tichborne; familjen Tichbornes juridiska biträde, den ake ade mr Hopkins; familjens bankir, hr Bulpil, som genast gaf hoiom kredit på 500 p. st.; familjens läkare, dr Lipscombe; en gentleman vid namn Scott, af högt anseende Hampshire: generalmajoren Custance och några andra ef toger Tichbornes fordna kamrater vid gardesdraonerna ; Kate Doughtys förra guvernant; flera af familjen Tichbornes gamle tjenare, bland ndra en Moore, som följt Roger någon tid uner hans resa i Sydamerika; flera gamla underofficerare och soldater vid det rågavarande regementet. Nägra af dessa personer inlemnade tillika med dy Tichborne besvurna vitnen i the Chancery I pretendentens förmån. Deras intyg gjorde en så öfverväldigande verAn, att allmänna Jmoningen nästan enhälligt stälde på pretendentens sida. Han vann många och flytelserika vänner, som försträckte honom bedliga penningsummor. Motståndet från slägpgarne ansågs dikteradt uteslutande af sjelfviska sigter. (Forts.)