Aftonbladet – 26 september 1871, sida 2

kot att klandra; kanske han icke kunde bedöma en ung, stolt qvinnas finkänslighet; det finnes en medfödd olikhet mellan mäns och qvinnors känslor. Då han drog sig till minnes Kettys häftiga ord, fann han till och med skäl till tvifvel om huruvida han borde anse dem som en förolärapning. De kunde tolkas på ett sätt, som han åtminstone icke borde döma så hårdt. Om de nu-härrörde af en liten qvinlig svartsjuka — kunde väl han vredgas deröfver? Han var i sanniog långt ifrån att vredgas, då Ketty kom in med fru dAiguillon, Denna syn jagade genast all försonlighetskänsla på flykten. Denna envishet att ställa ett hinder mellan dem, retade honom och förhärdade hans hjerta. Ianan den otrefliga frukosten var slutad kom hertigen nästan gladare och lifligare än vanligt. Han hade haft några öfverläggningar med sig sjelf, innan han somnade föregående afton, och hans glada ansigte var den yttre verkan af hans hjertas godhet. Medan bans kammartjenare rakade honom, hade hertigen beslutit att föra sin gudson och hans hustru med sig till sitt slott. Jag skall taga dem med till min syster; hon skall bjelpa dem på rätt väg. Jag håller af den lilla engelskan, oaktadt hennes stoita sinne. Nej, hon vill inte fälla en tår, inte bedja om förlåtelse, ehuru hennes hjerta var nära ktt brista. Hon var så viss på att hon bedrog mig och dock skulle hon ej begärt bättre än att få brista i tårar och bedja mig om bjelp. I fafr tycker om stolta fruntimmer. ertigen var genast färdig att följa med till Murgthal. Han var vis på att den och den j: af hans bekanta gerna skulle följa med. l oNej, ingen familjefest, nej, nej! Under Er lorp faon hertigen tillfällej att föreslå Kettyj kon och dö Jönvay