Aftonbladet – 26 september 1871, sida 2

eten, att soldaten har ett stort torp, som utgör; let karakteristiska uti indelningsverket, utan lessa omständigheter förenade: att soldaten är n bofast man, att han har sin fasta bostad på otens grund samt genom sitt aflöningssätt öfrigt eger ett föreningsband med befolklingen inom den ort han tillhör; alt han har n lång tjenstetid och såmedelst med kärlek och förtroende sluter sig till sitt befäl och sitt regemente, att han känner sig införlifvad med detta regemente och delar dess pligter liksom dess heder, att han är en produktiv medlem af samhället och väsentligast genom eget arbete drager försorg om sin exitens. Och i alla dessa afseenden är institutionan, genom de föreslagna nya bastämmelserna, i grunden icke rubbad. Det är likväl icke antagligt att de föränGrade bestämmelseras skola leda derhän, att den till soldatbostäderna anslagna jord nödvändigtvis eller i de flesta fall skall komma att inskränkas till den s, k, kåltäppan. Der soldattorp redan fipnas och med visso der de äro utskiftade, torde de komma att få bshålla den till dem en gång anslagna jorden. För landtmannen i allmänhet och särdeles för den mindre hemmansegaren är det nemligen en ägg fördel att få mot naturaprestationer, sådana som hans gård framalstrar, atbyta en gifven ränta uti. pengar, och än större blir fördelen att i sådant utbyte få öfverlemna en afsöndrad jordlott, som han utan saknad kan afvara eller som han aldrig påräkast såsom en tillhörighet. Ettsådant utbyte är äfven mest eftersträfvadt af soldaten och sålunda för båda kontrahenterna beärligast, hvarföre ock då, såsom nu är förållandet, medelarealen af den till soldattormn i hela riket upplåtna jord utgör omkring tunland, det blir högst osannolikt att rotehållarne i allmänhet skulle, med öfvergifvande af de gamla torpen, för soldatens räkning påkosta uppbyggandet af nya hus, särdeles som man äfven till dessa måste anslå en viss rymd jord, hvilken sannolikt ieke kommer att strängt begränsas till de såsom minimum uppgifna 50 qvadratstängerna. Fördelen at rebleringen i detia hänssende blir derför hafvudsakligaet den, att, sedan en gång uppskattningen af torpjorden och andra för soldathusbället nödiga naturaprestationer blifvit uppgjord och dessa mot den fixerade l kontanta lönen utbytta, det tillskott som för : soldatens aflönende blir af nöden och som hittills från rotehållarne utgått under form afl bemkall, lön, ökedafsverken, skjutsoch qvarnresor m. m. komme att af staten i kontant gäldas — hvilken anordning, på samma gång den skänker rotehållaren en obestridlig fördel, icke hindrar en botryggad utkomst för soldaten — och denna oraständighet att den indelta soldaten, jemte rotelönen, kommer att erhålla ett tillskott af Eronan, förändrar på intet vis hans ställning, ty i sådant fall skulle ju de indelta korporalerna, hvilka alltid uppburit sin lön af kronav, vara i annan ställning än soldaterna, hvilket likväl icke är förhällandet. Skulle det emellertid så än inträffa att stugan med sin kåltäppa komme att utgöra den vanliga soldatbostaden, så blir stugan dock aldrig någon backstuga i den föraktliga bemärkelse ordet här uttalats, ty den, som bebor denna stuga, bor der ej på nåder och den omständigheten att soldaten tager sin lön af rotehällaren ställer honom icke i något beroende af dennes gunst. Soldaten är en statens tjenare, medveten af, och ofta stolt i detta medvetande, att vara en ordningens upprätthållare, en fosterlandets försvarare i ordets mest omfattande betydelse, och sjelfva den lön, han uppbär af rotehållaren, kan han med allt skäl sägas undfå ataf staten, i det den-förre, genom att utbetala lönen, blött, ehuru indirekt, betalar en skatt till staten. Då man ställer upp det stora torpet: stugan och den stora arealen, säsom ett nödvändigt vilkor för att vinna en god indelt soldat, så begår man derigenom icke allenast ett misstag utan en stor orättvisa; ty hvem skulle väl med fog kunna säga att soldaterna i Westmanland, Norrbotten, Westerbotten, Nerike, Helsingiand och Elfsborgs län, der medelarealen af torpjorden utgör 1 tannland, eller att soldsterne i Upland, hvilkas torpjordar i medeltal utgöra endast !a tunland, äro sämre eller med mindre goda år pr EL utrustade än t. ex. soidaterne vid Westgöta-Dahls regemente, hvilka till sina torp hafva en areal jord af i medeltal 4,66 tunland. Påståendet vore i sanning djerft och torde ej heller på allvar vågas. Men bostaden, det egna hemmet, der det ej är ett armodets hem, hvilket här ingalunda är fallet, har sin stora vigt ej allenast i socialt men ock i militäriskt hänseende, ty huru, utan detta, kunna påräkna att finna soldaten på en viss gifven plats, huru känna under alla förhållanden påräkra den hastiga mobilisering, som kan bli af nöden; huru, der soldaten ej har sitt egna hem, den omsorgsfulla vård af statens dyrbara materiel han har om händer? Jag har redan länge uppehållit mig vid denna punkt, men anmärkningen har synts mig vara en af do vigtigaste, som mot det kongl. förslaget blifvit framställda, och mycket skulle dervid ännu kunna vara att säga: På samma gång man klagar öfver ojemnheterna uti bördan af indelningsverket, har man vidare såsom ett fel hos förslaget anmärkt: att man sökt bringa rotehållarnes åligganden till en öfver hela riket någorlunda lika börda, under förmenande att de rotar, som nu hafva en lägre kostnad än 100 rdr, skulle få en tillökning i densamma, då deremot de, som nu hatva högre kostnad, skulle få en nedsättning i vissa fall till så stora belopp, att rotehåll:rnes samvetsgrannhet borde bjuda dem att icke mottaga den er-1 bjudna presenten. Till en början vill jag här: vid erinra att den tarke, som förutsätter att . samma skyldighet bör draga samma börda, l. utgjorde en grundtanke vid indelningsverkets. ordnande, hvilken till en början tillämpades j m D x så Bi vi