Aftonbladet – 22 september 1871, sida 3

i skulle vara duglig till befäl, och deremot hade tal. endast framhållit dels att det icke beller vore afgjordt att värfvade soldater skulle inneha de egenskaper som vore behöfliga för nämnde ända: mål, dels att det måste finnas garanti för att man ekulle få den behöfliga proportionen af soldater i ledet, en visshet, som icke reservanternas förslag lemnade. Den andra anmärkningen gällde, att tal. mot reservanternas förslag framhållit, att detta fordrade en offervilligbet för det tillskott af staten, som utom vakansafgifterna behöfdes, på hvilken man icke kunde göra sig räkning; grefve Hamilton ville nu framhålla, att det enligt det k. förslaget behöfdes ännu större anslag än detta tillskott skulle blifva. Detta vore sannt, men det vore böttre sörjdt för att anslaget i senare fallet skulle utgå. Reservanterna hade föreslagit vakansafgifter, men detta under förbebåll att riksdagen skulle bevilja de medel, hvilka vore behöfliga utöfver nämnde afgifter. Detta förbebåll kunde dock endast blifva gilladt och antaget vid 1873 års riksdeg, något, som icke vore säkert, lika litet, som att 1873 års riksdag skulle kunna binda en kommande representations beslut i detta afseende. I det k. förslaget återigen finnes stadgadt, att om en karl icke kan fås till maximibeloppet, så antages en sådan af staten, och gedan eger han enligt gällande civillag rättighet att, äfven emot en möjlig vägran af representationen, af staten uttaga sin rätt genom utmätning. Tal. instämde för öfrigt på det allra varmaste och bjertligaste i den önskan att frågan nu roåtte erhålla en god och lycklig utgång, och delade grefve Hamiltons åsigt om att en lösning ovilkorligen forårades af representationens och landets värdighet, hvaremot han icke delade hans åsigt om sättet för denna lösning. Densamma öfverlemnade ban dock med trygghet åt representationen. Frib. C. A. Raab bade med lifligt intresse följt förhandlingarne i denna fråga och ville nu framhålla att detta förslag, som väl egentligen kunde anses såsom ett öfvergångsförslag. vore det lyckligaste som kunnat framställas. Visserligen hade anmärkningar mot detsamma blifvit framställda, men de hade varit af obetydligt värde, så att om man rärmare granskade dem, vore de icke mycket att fästa sig vid. Särskildt ville tal. framhålla, att hvad som blifvit yttradt om backstugusystemet icke vore gannt. Soldaten kunde ej, enligt det k. förslaget, kallas för backstugusittare, ty han ecde sin lön och pension; en backstugusittare egde deremot intet annat än sin backstuga. Tal. höll på att soldaten borde vara fäst vid jorden; dock ville han att man skulle gå så långt i medgifvande, att i de provinser, der det icke förut funnes soldattorp, man icke måtte föreskrifva sådanas uppförande, utan låta detta bero på en öfverensiommelse med rustoch rotehållaren. — Beträffande det förhållande, att den ene rotehållaren betalade mindre, den andre mera, trodde tal. att kr von Kochs förslag, hvarigenom en hvar skulle komma att betala efter rätta värdet, vore lämpligt. Fö slaget om en komitt vore svårt och nästan o ligt att sätta i verket. Grefve Hamiltons fordran, ati förslaget om värnepligten icke skulle vara ett vilkor för den föreslagna lindringen, vore omöjlig att genomdrifva, då man vet att Andra kammaren ovilkorligt önskar det lindringen skall vara beroende af värnepligten, Grefve C. GO. Mörner medgaf att ban misstagit sig i afseence på uppgiften om att trosshästarne icke skulle kunna tagas äfven från städerna, hvaremot tal. med 45 paragrafen i förslaget till värnepligtslag visade att konungen älven i fredstid egde rätt att till mönstring kalla de sista fem rens landstorm. Hr Wallenberg ville icke uttala sin åsigt i sjelfva frågan utan endast framhålla en öfvertygelse som han var viss om skulle vinna insteg hos. samtlige medlemmarne af derna kammare, den nemligen, att men har blifvit kallad till urtima riksdag, ettdera för att antaga elier afböja detk. förslaget. Tal. trodde nemligen icke att rikodagen borde sätta sig ner för att utarbeta ett pytt förslag för att sedermera påtruga regeringen detsamme, ty hvem skulle sedan ansvara för dess utförande? Ingalunda kunde man begära att den regering skulle göra det gom framiegt det förslag, hvilket nu förelåge såsom ett uttryck af dess åsigter. Afsådant kunde intet godt komma. Hvad som vid riksdagen förekomme sågzom amendementer kunde anses såsom motiver för att stadga den öfvertygelse, som representanterna komme att omfatta, och för att bestämma deras vota vid det slutliga afgörandet, men att betrskta dem annorlunda vore snarare att försena än att befrämja frågans lösning. Att såsom här bar skett yttra sig i zigzag kunde icke kalias för någon upplysande eller nyttig debatt. En sak hade dock här blifvit yttrad som man kunde komma öfserens om, och detta gällde principen, buruvida frågorna om värnepligtslagen och indelringsverket borde sammanlänkas med hvarandra. Första kammarens majoritet hade vid förra riksdagen uttalat sig mot en sådan sammanlänkning, något som väl vore rätt, då hvilkendera frågan som belst kunde tagas till utgångspunkt för den andras pfsörande. DÅ för öfrigt icke för all framtid anslag ill beväringsexercisen komme att beviljas, så vore let icke den ringaste betänklighet vid att antaga lersamma ensam. Att deremot sammanbinda de båda frågorna, skulle icke leda till något godt, såsom en lång erfarenhet har visat. Tal, slutade ned att önska, icke blott såsom en af de föregånde talarne gjort, att något måtte göras, utan intämde med en annan i den förhoppningen att nåot godt måtte uträttas. Det vore icke noz med tt blott ba gjort något; har icke något godt blifi uträttadt, eå vore det bättre att iogenting gjorts JICK Härmed förklarades diskussionen afslutad och ar v. Koch framställde gin af oss förut omnämnda senaste motion, hvarefter sammanträdet upplöstes.